Erik Asklund

Café Cosmopolite

Dörren stod öppen för värmens skull och bruset från trafiken på Vasagatan slog in som stora bränningar; man hörde spårvagnarna bromsa upp vid refugen mittför Posthuset och långa, vittljudande ekon från bilsignalerna i tvärgatorna. Flaggorna slokade på sina pinnar i kaféets fönster. Det var alla nationers flaggor. da, gula, blå; flaggor med kors och flaggor utan. En gång hade en isländsk skald kommit in och frågat varför inte hans lands flagga fanns i raden bland de andra. Men den skadan var reparerad nu, och Islands röda kors vitt fält på blå botten såg nu alldeles ny ut, litet stelare, morskare, mindre slokande än de andra.

Skuggorna gick förbi därute, som dragna av en osynlig tråd, trottoarens människoflod, som evigt rann förbi, och deras röster slog in med enstaka, avhuggna repliker, vilka lät som teaterviskningar under ett åskväder. I skymningen skulle den lilla jordgloben av glas tändas till höger om ingången; den var infattad i väggen och blinkade rött och grönt som en gatufyr med kaféets namn målat tvärs över glaset: Café Cosmopolite. Under namnet stod det: In- och utländska tidningar. Då tändes också ljusrampen i fönstrets nederdel och de trådslitna gardinerna drogs för. Ett nytt skuggspel uppenbarade sig, men det var nästan orörliga skuggor, gästerna vid sina bord, drickande, läsande de in- och utländska tidningarna, från huvudstadens drakar och

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Helmer Grundström

Långe Jims munspel

Gula Rosen är inget kafé för finsmakare. Det är mörkt och otympligt, ventilationen är dålig, tobaksröken står tung över borden. Men det lever, det suger åt sej människorna, det är alltid hungrigt. Om kvällarna glimmar dess röda skylt som en blodig käft. Den hejdar droskchaufförerna, kittlar kloakarbetarna i näsan. plockar avsigkomna individer ur gränderna. Kaféet har en rymlig buk, det har jämmage. Det slukar allt och alla, det surrar som en bikupa i dess innanmäte. Det är kosmopolitiskt.

I denna kosmopolitiska röra kilar servitriserna av och an, deras ansikten lyser vita genom rökångorna. De är sminkade och pudrade, deras ben är knottriga av åderbråck. Servitris på kafé: spring. skåll, smitgäster, närgångna herrar i plommonstop smörgåsar, te, choklad. sockerdricka och saftkobblar. Någon tar efter hennes ben, någon rycker i förklädsbandet. Någon får vänta för länge, hamrar i bordet och är ursinnig, någon ska ha påfyllnad, någon cigarretter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Helmer Grundström

Mot höst

Det lider mot höst.

Skyarna blir tyngre. Löven gulnar. Blåsten rister stugan om nätterna. Ibland är det omöjligt att sova. Då ligger jag och lyss till allt som tisslar och tasslar och smyger omkring i mörkret. Det är som allt dött får liv om natten. Den gamla väckarklockan får en annan klang. Den knäpper och väsnas med intensiv brådska och det rosslar till i den som i bröstet på en lungsjuk. Det skallrar i fönsterrutorna, och den sneda farstudörren gnisslar olycksbådande.

Ibland inbillar jag mig att jag inte är ensam; då stiger jag opp och tänder ljus och går runt golvet och tittar under sängen och lyfter på den gamla vedlårens lock. Och när jag inte upptäcker något släcker jag ljuset och lägger mig på rygg med armarna under huvet och ögonen stirrar vidöppet mot det svarta mörkret som omger mig, och medan de försöker upptäcka något bortom rummets gränser tumlar tankarna omkring i min hjärna. Nytt och gammalt, verkligt och overkligt blandas om vartannat, den ena bilden avlöser den andra i febrigt tempo. Och när allt är ett fullständigt virrvarr av groteska spökbilder och fantasifoster och kroppen hettar och huvudet är på väg att sprängas bitar av ett olidligt tryck springer jag opp och baddar ansiktet i kallt vatten. Så slår jag opp dörrn och låter den kyliga nattvinden strömma in och svalka mig. Och så lägger jag mig igen, nu fullständigt lugn och avkyld. Och där jag ligger i den rankiga järnsängen och väntar på att sömnen skall infinna sig blir det klart för mig hur oändligt ensam jag är; ensam i ordets verkliga betydelse, avskild från samvaron och gemenskapen med människor.

Och här i det fallfärdiga rucklet har jag bott i två månader: bäddat, diskat, städat och lagat min mat.¥

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Emil Hagström

Människofisken

Det bölade till någonstans ute i mörkret. Kvinnfolk och ungar darrade i stugorna. Herregudihimlensnamn, pappa kommer.

Fulla gubbar i svarta kvällar. Fyllgubbe, skräckens vinglande, svärjande bölgubbe.¥ Det fanns också andra gubbar att vara rädd för. Som nu ågubben.

Åns brus hördes in i stugan. Nå, ibland småpratade den också, kunde väl inte vara så farlig ändå, tyckte man. Men då vårfloden kom eller då vattnet om försommarn släpptes på från dammar och sjöar för flottningens skull, då vällde vattnet tjockt och grågult mellan lägdor och åkerlappar, då steg forsens brus till ett ilsket vrål; som en tjur lät den om sig. Timret dansade och dunsade mot brons stenkista, och timmerbommarna på sågdammen och edan nedom Vestmans torpet var farliga lekplatser.

Bråddjup och död. Barnadöd, mödrasorg, meningslösa skyttlar i ödets mattväv. ¥Grå vardagsslitet stillnar då, granris hackas, psalmer sjungs. Inte tala högt då, lilla vännen. Stilla, allvarsamt bara.

Stå och gapa vid dörrn. Stig fram, små barn, skåda liket. Det ska krökas i tid som dödsfruktan ska bära. Ett giftigt ormbär på späda livsstängeln, skräcken. Och alla historierna om dön, om gengångare, om kedjor som rasslar kring väggarna, om han med bockfoten i svartvagnen som kommer för att hämta den döende gnidaren, bakom knuten bläktar ett lakan, svepningen då liksom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Emil Hagström

I skymningen

Det var något underligt med skymningen. Den kom vacker och blå och mjuk och lade sig kring tingen. Allt blev liksom långt borta, nära ändå. Skymningen var minnenas tid. Och vemodets. Då dagen stod och vit och bråd, höll sig minnena på avstånd. De fanns där, men de gömde sig. Men då granarna och björkarna och älven långt nere i dalen och niporna och de taggiga bergen blev mjukt utsuddade, mer kändes än sågs, då kom det gamla tillbaka.

Saxen klippte. Säcken var stinn. Där fanns det ena och det andra. Fina plagg och enkla plagg.¥ Vardag och helg.¥ Som livet var för en människa på jorden. Det var silke och sammet och grov korderoj. Det var bitar av gammal vadmal. Hur den kommit med i säcken från finfrun. Men nu var det inte bara en säck mattrasor från ett finhus. Nu var det Kristinas förflutna, som saxen klippte i långa remsor.

Blommigt och mjukt. Det var sommarkväll och lövad loge. Nicke från sågen spelade fiol. Han knäppte och kvintilerade, stråken dansade över strängarna, ungdomens ben dansade också. Det var skumt inne på logen. Och varmt.¥

Höet stod hässjat i långa rader, Kristinas finräfsa med kula, som skramlade inne i skaftet, hade mist några pinnar. Morfar skulle väl sätta dit nya innan måndan. Det var lördagskväll och lättsamt att leva, fastän man slitit ont hela vardagsveckan. Men man var ung. Och just så blommigt var tyget i klänningen. Hon hade bara haft den på sig några gånger. Inte var det siden i den förstås. Men bomull var fint nog.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skolår

Maria Björklund 9a Vt. 2003


Den gråhåriga damen tittade på mig med sina intensiva gröna ögon, presenterade sig, och satte sig ner. Min första skoldag rusade mot sitt slut, som Malin Ewerlöf löper mot mållinjen. Men dagens slut var inte målet. Det var starten.
Hon var snäll, Lisbeth. Hon ville göra något för alla. Hon ville göra något för allt. Hon ville göra något för världen. Mina tre första skolår bestod av lek och skratt blandat med allvar och gråt.
Vår fröken gjorde allt så levande. Hon skulle kunnat få en sten att hoppa. En gång när vi läste om krig, fick vi uppleva orättvisan i ett krig. Vi fick uppleva hur bra andra hade det, medan vi själva satt under bordet och åt knäckebröd och drack vatten. Orättvist tyckte vi då. Men nu vet man bättre. En annan gång när vi läste om jordbruk,skulle vi lära oss vad det finns för slags grönsaker. Så Lisbeth tog med oss till grönsakstorget. Gurka, aubergine, morötter, kronärtskockor, isbergsallad, potatis, rotfrukter. Jag kommer aldrig glömma smaken av den grönsakssoppan.
Vår fröken avskydde läxor. Vi fick inte en enda läxa under hela lågstadiet. Hon ville att vi skulle vara barn så länge som möjligt. Hon ville att vi skulle leka istället för att läsa läxor. Men då, för nio år sedan, ville jag inte vara barn och leka längre, jag ville vara vuxen och läsa läxor. Men idag tackar jag Lisbeth för att jag sluppit en tredjedel av grundskolans läxor. Tack!
Det var en solig sommardag, när vi skulle ta farväl av lekandet. Solig och sorglig. ¥ Sorgligt solig.¥ Den ljumma vinden sjöng om sommarlov, båtar och frihet. Trots solens blonda strålar, så kändes allt mörkt, tungt
. Slut på barndom. Början på vuxenliv.

Sommaren mellan trean och fyran var fylld med spänning och avund mot dem som ännu inte upplevt lågstadiet. Vi lekte dunken, badade, hoppade hage. Pressade ut den sista leken ur bandomen. Pressade ut citronsaften ur citronen tills den var helt krustorr. Och precis då började mellanstadiet.
Vi fick en ny fröken. Jättesnäll. Men inte så levande som Lisbeth. Inte med samma varma existens. Vi började plugga. Siffror, bokstäver, kartor, årtal, namn passerade mina ögon. Passerade utan att stanna. Satte sig fast på näthinnan, för att sekunden senare lösas upp och försvinna. Upphöra.¥
Fröken blev med barn och vi fick byta lärare många gånger. En gång hade vi en kolsvart afrikan, som pratade en lustig blandning mellan svenska, engelska och zimbabwiska. Vi hade väldigt kul med honom. Vi tittade på bilder från Zimbabwe, fick höra roliga afrikanska berättelser och busade mycket. Under den här tiden började en smal strimma av känslan att gå på lågstadiet infinna sig. Vi lärde oss så mycket om livet, vi hade så kul. Men så fort Moses lämnade vår klass försvann strimman. Som om den aldrig funnits där.
Efter sexan skulle vi byta skola. Byta klass. Byta bort känslan av trygghet mot nervositet och barhet. Vi fick önska vilka kompisar vi ville att man skulle komma i samma klass som. Det var knäpptyst i klassrummet den dagen. Domedagen.¥ Vissa skulle bli önskade. Andra skulle bli bortglömda.¥ Jag och några av mina bästa kompisar blev önskade. Av varandra. Några veckor senare kom klasslistorna. Bleckmarkerade namn. Önskade namn.¥ Mina bästa kompisars namn. Vi kom alla i samma klass.

På den nya skolan skulle vi bli vuxna. Det visste vi. Vi skulle få ta ansvar, något som var väldigt nytt. Vi skulle inte få veckoblad där veckans läxor stod. Vi skulle själva ansvara för att vi gjorde läxorna. Egna skåp, nycklar och klockor symboliserar också ansvaret vi väntades ta.
Alla intryck första dagen på högstadiet gav mig huvudvärk. Huvudet höll på att sprängas sönder av allt som man sett. Känslorna tog för stor plats. Nyfikenhet, spännig, besvikelse. ¥
Efter några veckor skapades en hets. Att vara någonting. Att vilja någonting. Att bli någonting. Man var tvungen att försöka. Att anstränga sig. Korridoren slukade ljuset från de små fönstren. Aldrig tidigare hade jag känt mig så ovälkommen i en skola. Det var inte längre roande att gå till dit. Vilja och betyg var det enda som fick mig att överhuvudtaget andas den unkna klassrumsluften. Slitna gardiner berättade historier om elever från sextiotalet. Om droger, problem, feminism och underkända prov. Lusten att lära förekom inte längre.
Lärare tryckte in kunskaper i våra huvuden. Tryckte och pressade tills det inte längre fanns någon plats. Och när huvudet var helt fullt tryckte de in ännu mer. Som om robotar hakat upp sig i samma rörelse.
Livet började fyllas av andra saker som man tycker är viktigare. Kärlek, kompisar, café, kläder och pengar.¥ Men fortfarande fanns skolan där någonstans, som en stadig grund till de hus man börjat bygga väggar på. För utan skolan hade inget annat funnits. Ingen kärlek, inga kompisar.¥ Skolan ger så mycket mer än vad man tror. Kunskaper som man tror blir bortglömda sitter kvar hela livet. När de väl är intryckta försvinner de inte ur huvudet. En tatuering som aldrig går bort.¥
Jag var i skolan på dagarna, var med kompisar på kvällarna och pluggade på nätterna. Det gick bra för mig. Kanske skulle jag bli någonting. Proven la sig i almanackan. Tätare och tätare ju längre tid jag gått på högstadiet. Men snart är det förbi, slut, över.

Vi kämpar alla in i det sista. Vi har lärt oss att vara någonting och att vilja någonting.¥ Kanske var det Lisbeth på lågstadiet som lärde mig vem jag är, vad jag vill, vad som är rätt och fel. Kanske var det den gravida fröken på mellanstadiet, som fick mig att inse vad som är viktigt. Kanske var det Moses, som visade mig värdens alla skillnader. Kanske var det lärarna på högstadiet, som fick mig att bli, den jag faktiskt är.
Den efterlängtade skolavslutningen är nu så nära att man kan smyga sig till den och fråga vad som kommer härnäst. "Livet" svarade den. Livet.

 

 

 

 

 

 

 

 

Blomman

Sara Claesson åk 9 vt 99

Många små, andra stora, alla olika.¥ Dagar med ljus och lycka, dagar med mörker och oro. ¥ Allt går runt, följer en viss bana. Ovetande om vad och hur följer vi bara med. Kastas fram och tillbaka men finner oftast vägen igen. Omslutna av mörkrets skuggor flyr de fram, har jämt bråttom. Likt en vind som sveper fram i stormen, ovetande om sitt mål. Hinner inte tänka, hinner inte finna ro. Hinner inte se de sakta lunkande på vägen. De som famlar, letar, söker. Ofta påminds jag om denna oförklarliga, underliga varelse, stor, elak och eländig.

Jag har bara mött honom ett par gånger, ett par gånger då jag stött på en dansande djävul, väntande på att sticka sin treudd. Tyst och mållös har jag bara låtit honom leka med mig. Låtit honom förföra och fördärva. Likt en vissen blomma har jag tappat blad för blad, sakta brutits ned, för att till slut förmultna. Men det har funnits tider efter det, då solen lyst med sitt varma sken, då allting strålat av lycka och glädje. Då blomman har fått knopp och slagit ut. Av ljus och värme har hon utvecklats och blivit stark. Stark nog att stå emot det piskande regnet och stormens hårda tag. Öppen ,vacker och inbjudande väntar hon vid vägens kant. Väntar på att bli beundrad och betraktad, inte fördärvad. ¥ ¥

Men blomman kan inte leva för alltid, sakta bryts hon ned och dör. Då bryter regnet lätt hennes nacke.

Liten och eländig är hon kvar vid vägens kant. Ingen ser henne. Ingen vill ha med henne att göra. En tidigare beundrad och vacker blomma har blivit en skröplig, oduglig ¥växt.

Med tunga steg går jag gatan fram, fram till byggnaden som sägs vara hans hem. En ljummen vind sveper förbi och allt vilar rofyllt och lugnt. Ingen kan ana helvetet bakom husets väggar. Enorma, näst intill skräckinjagande vätter fönstren ut mot vägen. Ovetande om vad som kan hända träder jag in i denna olustiga byggnad.

En gammal inbiten doft sticker likt knappnålar i min näsa. Sticker just som treudden i min midja. ¥ Sökande mitt mål tar jag mig framåt. Men framåt blir genast bakåt. Lurad av min egen stolthet öppnar jag dörren till djävulens port. Tunga steg blir hastiga kliv. Den tidigare så långa och ansträngande vägen blir en hastig flykt därifrån. Bort från förvirring, oreda, bekymmer. Jag trevar mot ljuset, famlar letar och söker. Ensam och bortsprungen. ¥ Men någonstans vet jag att det finns, värme, lycka och glädje.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sommartider

Jenny Wickander 9E 1996

Han ansågs hård, kylig och elak. Sysslade med onödiga saker dagarna, nätterna i ända, yttrade sej sällan, förutom när han mötte någon av sina många,likasinnade polare, då han på sin höjd sa "tja". Han gick fortfarande i skolan, utan att egentligen behöva det, utan att intressera sej för något, utan att lyssna på de som "ville hans bästa". Han bara flöt omkring, helt ointresserad medan hans "kompisar" skaffade sej en livsviktig utbildning, för att kunna slå sej fram i de vuxnas värld. Han hade inte ont om kompisar, men de var av "fel sort" enligt hans föräldrar och återigen "de som bara ville väl". De menade på att de var ytliga, obehagliga och odrägliga. De liknade honom, i utseende och sätt, med skalat huvud, tjocka, svarta eller gröna jackor, grova kängor med stålhättor som ofta användes sena nätter inne i stan tillsammans med vassa stiletter.

Sommaren började närma sej, stora, gröna löv hängde och dinglade i ekarna runt hans skola. Sommartiden, tiden på året då de vildaste festerna hölls, tiden då hembränningsapparaterna gick för fullt, och när folkölen såldes slut i alla tobaksaffärer. Skolan var över för alltid, nu följde en varm, skön och lugn sommar i ett par månader framöver, men vad han skulle ta sej till efter sommaren, det visste han inte. Han visste inte var han skulle få pengar ifrån, var han skulle bo eller hur han skulle kunna fixa ett jobb.

Hans likasinnade hade samma problem. Hemma ville ingen av dem bo, ingen ville heller ha ett ansträngande jobb att sköta. Det var vid den här tiden i deras liv de skulle bli tvungna att bli vuxna, det var nu allvaret skulle börja. Vissa skaffade sej en tjej med egen lägenhet, andra inredde källaren där hemma, en del bodde motvilligt, otacksamt kvar i sina föräldrars hem. Den hemtrevliga, ombonade, och kärleksfulla känslan lockade inte längre, de längtade efter att få vara oberoende, självständiga och fria. Att kunna göra som man själv vill, varje dag, varje natt, varje helg.

Själv bodde han då och då hos en flicka han träffat en lugn natt, då alla hans ovänner tycktes krupit in i sina gömställen, och när hans vänner hade börjat att dra sej hemåt. De var inte kära i varandra men höll i hop ändå, för att inte vara så ensamma. De visste inte hur länge det skulle hålla, förmodligen inte särskilt länge. Ingen av dem ville ägna sej särskilt mycket åt kärlek nu ändå. Vänner tycktes viktigare. Vem skulle man annars sitta med på krogen till nattens senaste timmar och morgonens tidigaste?

Och vem skulle hjälpa honom på stan när en turk kom fram och började mucka, för att man inte kunnat hålla händerna borta från hans brors bästa kompis lillasyster, eller nåt liknande. Turkarna hade de vassaste stiletterna, de hårdaste knogjärnen, och de största basebollsträna. Men de var små, och inte särskilt många. De odrägliga ynglingarna som satt på krogen varje kväll, var många fler, och tillsammans hade de vassare knivar, hårdare knogjärn och fler basebollträn. De kände sej stora, mäktiga och ståtliga, när de tittade ner på de stackars turkarna som var huvudet kortare. Men turkarna var snabba, och flera gånger hade det hänt att nån av dem hade lämnats livlös, blodig och hjälplös kvar på en dyster bakgård. Efter en sån grej, blev de uppretade,rasande och ursinnigt hämndlystna. Inget kunde stoppa dem då, vreden lyste röd ur deras ögon, de fäktade vilt med armar och ben. Knivar och andra farliga, fördärvliga , olycksbådande vapen användes flitigt och kvickt. De stred likt otämjda vilddjur, barnsligt, tyckte vissa, tufft tyckte andra. Själva tyckte de att det hörde livet till, killar slåss, och sen är det inget mer med det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

fri!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Korridoren

Elin Wemmeus 9e 1996

Det var mörkt när jag steg in i korridoren, de lysande takgloberna hade tagits ner. I mörkret gick grova misstänksamma män omkring rev tapeter, golv och målade på de bara väggarna. Kaoset regerade, allt var i en enda enorm oordning.

Män blängde på mig och svor, var jag så dum i huvudet att jag inte förstod att maka mig åt sidan. Jag stod kvar. Nog förstår jag vad de menar, men vart ska jag gå? Endast en helt kort sekund tycks passera, så spänns den hårda blicken i mig igen; -hur många evigheter till ska det dröja innan du masar dig härifrån? Jag banar mig väg genom oredan, kliver över målarpytsar, nedrivna tapeter och tegelstensstaplar. Vart är det meningen att jag ska ta vägen? En enda gång är jag här, helt kort, och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen! Jag irrar vidare i mörkret, svagt skymtar jag dörrar, slutna ingångar.

Är det dit jag ska? En signal ljuder, människor strömmar ut genom dörrarna. Jag knuffas, kläms, trängs ur vägen, fångas upp av strömmen och förs bort.¥ Rop, ilskna tillmälen och hemlighetsfulla viskningar bakom min rygg. Ljuden brusar likt en häftig fors i mitt inre. Min fråga stiger till ytan igen.

-Vart förs jag, vart är jag på väg?

Skåpsdörrar slits upp framför mig, jag kastar mig åt sidan, får ilskna tillmälen, svordomar till svar. Jag rör mig vidare, försöker få det att se ut som om jag inte låter mig bekomma. Så plötsligt ändrar strömmen riktning, ännu engång dras jag med. Jag kämpar emot, men min kamp är fruktlös. Jag trängs in mot väggen, mörbultad kastas jag åter en gång med i strömmen. Så lämnas jag plötsligt åt mitt öde, ensam står jag förvirrad kvar i den övergivna korridoren. Några sekunder skyndar förbi på sin väg mot detförgångna. Än en gång förflyttar jag mig. Här är tegelhögarna fler och högre, och jag tvingas gång pågång ta mig runt dem. Mörkret ligger tätare här. Somligategelstensstaplar upptäcker jaginte förrän jag törnar in i dem, snubblande finner balansen igen.

Mörbultad når jag rektorsexpiditionen. Metallplattan på dörren hånar mig. Tro inte att du är någon, tycks den skrika åt mig. Skrämd drar jag mig tillbaka. Aldrig kommer jag att våga knacka på den dörren, än mindre kommer jag att våga mig in dit. Kanske finns det någon annan att fråga, någon annan somkan ge svar. Var hör jag hemma, vilken är min plats? Jag drar mig tillbaka, kanske någon annangång.. Så dyker en städerska upp ur mörkret, hon skjuter en gnisslande, gnällande vagn framför sig. En spann vatten och en sopkvast skymmer sikten för henne då hon zickzackar sig framåt.

- Får jag fråga, mumlar jag tyst. Ni förstår jag skulle vilja; hon ger mig en bedömande blick och skyndar sedan vidare. Inte värd mödan, jag var inte ens värd mödan! Stum står jag kvar, åren passerar, jag ger mig av igen. En ny signal ljuder än en gång strömmar människor till, än en gång knuffas jag, klämms, trängs ur vägen, fångas upp, förs bort.

Minuterna efteråt står jag övergiven igen. Fumlar mig åter fram, denna gång krockar jag nästan med henne, lyckas just dra mig ur vägen för skurhinken, i vilken vattnet skvalpar högt. Än en gång framställer jag min förfrågan, säg mig skulle ni kunna säga mig var det är meningen att jag skall vara? Med en artig och mycket korrekt röst svarar hon mig.

-Varför frågar du inte rektor? Sedan är hon försvunnen, svald av detta oändliga mörker.

Hennes fråga är allt som stannat kvar, den tycks eka mellan de kala cementväggarna; varför frågar du inte rektor? En blankpolerad mässingskylt med vassa hörn dyker upp inom mig, jag vacklar till, varför? Kanske någon stannar framför mig någon gång, talar om vart jag ska, visar mig dit. Samtidigt som jag tänkt tanken förkastar jag den. Jag hånler åt mig själv, hur kan jag vara så naiv att jag ens tänker tanken?

Försiktigt sätter jag mig ännu en gång i rörelse. För varje steg åldras jag, för varje steg passerar ännu en tidsrymd. ¥ Trött sjunker jag ner mot det hårda stengolvet. För en kort sekund får jag ro från de irrande frågorna, faller i en lätt orolig sömn. Jag vaknar, huttrar, fryser.¥ Den nakna kylan i stenläggningen har trängt sig på, tagit ett isande grepp om min kropp.¥ Stelt reser jag mig. Måste finna min plats, var hör jag hemma? Med försiktiga, staplande rörelser, går jag längs den oupplysta korridoren. Så stannar jag bestört mitt i en rörelse. Inte vågar jag ringa på, möta skräcken, möta mannen bakom mässingsskylten. Men jag måste, är tvungen att få veta var jag hör hemma; var hör jag hemma? Det ruggliga glaset i rutan känns hårt och kyligt.

- Kom in, svarar en sträv röst där inifrån. En evighet passerar, så ser jag min hand sträcka sig efter handtaget, måste få veta min plats. På vingliga ben stiger jag in, och med blicken sänkt ställer jag min fråga.

-Säg mig, jag känner rektors blick i nacken.

-Vad vill ni? hans röst får mig att skälva.

- Jo, säg mig...var är min plats?

Tystnaden känns oändlig, med blicken på golvet hasplar jag än en gång fram min fråga;

-Var är det meningen att jag skall vara?

Han reser sig tar ner en pärm från hyllan och börjar bläddra.

-Och vad heter du? Rösten låter som om den kom från andra sidan korridoren.

- Jo, det är jag som är ny här. Än en gång bläddrar han i sin tjocka pärm.

- Någon sådan skall vi inte ha här.

Som bedövad vänder jag mig och går ut i korridoren. Någon sådan skall vi inte ha här. Så kliver jag än en gång ut i dimman.