FöRSTA KAPITLET
Stockholm i fågelperspektiv.
Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade
ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda;
snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo
just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare
saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd;
syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo
ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga
sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat
sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett
obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att
samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans
hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de
plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal
- och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan
stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits
där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv.
Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster;
de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden,
klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till
Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i
fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i
ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Och
därifrån kom vinden, och han gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm,
förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen
och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev
skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och
tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och
slog emot en vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit
bort klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott,
ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden,
som nu medan köksan drog in den friska luften genom näsan, passade på att
gripa fönstervadden som var beströdd med paljetter och berberisbär och
törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarne, i vilken snart
gråsparvarne och bofinkarne deltogo, då de sålunda sågo sina
bosättningsbekymmer till stor del undanröjda.
Emellertid fortsatte köksan sitt arbete med innanfönsterna och inom några
minuter hade dörren från källarsalen till verandan blivit öppnad och ut i
trädgården trädde en ung herre, enkelt men fint klädd. Hans ansikte
företedde intet ovanligt, men där låg en sorg och en ofrid i hans blickar,
som dock försvunno då han, utkommen från den trånga källarsalen, möttes av
den öppna horisonten. Han vände sig mot vindsidan, knäppte upp överrocken
och tog några fulla andetag, vilka tycktes lätta hans bröstkorg och sinne.
Därpå började han vandra fram och åter utmed barriären, som skiljer
trädgården från branterna åt sjön.
Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden; ångvinscharne snurrade
nere i Stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade i järnvågen, slussvaktarnes
pipor visslade, ångbåtarne vid Skeppsbron ångade, Kungsbacksomnibussarne
hoppade skallrande fram på den kullriga stenläggningen; stoj och hojt i
fiskargången, segel och flaggor som fladdrade ute på strömmen, måsarnes
skri, hornsignaler från Skeppsholmen, gevärsrop från Södermalmstorg,
arbetshjonens klapprande med träskorna på Glasbruksgatan, allt gjorde ett
intryck av liv och rörlighet, som tycktes väcka den unge herrens energi, ty
nu hade hans ansikte antagit ett uttryck av trots och levnadslust och
beslutsamhet och, då han lutade sig över barriären och såg ner på staden
under sina fötter, var det som om han betraktade en fiende; hans näsborrar
vidgades, hans ögon flammade och han lyfte sin knutna hand, som om han velat
utmana den stackars staden eller hota den.
Nu ringde det sju i Katrina, och Maria sekunderade med sin mjältsjuka
diskant, och Storkyrkan och Tyskan fyllde i med sina basar, och hela rymden
dallrade snart av ljudet från alla stadens sjuklockor; men när de tystnat,
den ena efter den andra, hördes ännu långt i fjärran den sista sjunga sin
fridfulla aftonsång; den hade en högre ton, en renare klang och ett
hastigare tempo än de andra - ty den har så! Han lyssnade och sökte utröna
varifrån ljudet kom, ty det syntes väcka minnen hos honom. Då blev hans min
så vek och hans ansikte uttryckte den smärta som ett barn erfar då det
känner sig vara lämnat ensamt. Och han var ensam, ty hans far och mor lågo
borta på Klara kyrkogård, därifrån klockan ännu hördes, och han var ett
barn, ty han trodde ännu på allt - både sant och sagor.
Klockan i Klara tystnade och han rycktes ur sina tankar genom ljudet av steg
på sandgången. Emot honom kom från verandan en liten man med stora
polisonger, glasögon, vilka tycktes snarare vara avsedda till skydd för
blickarne än för ögonen, en elak mun som alltid antog ett vänligt till och
med godmodigt uttryck, en halvkrossad hatt, snygg överrock med defekta
knappar, byxorna hissade på halv stång, gången både antydande säkerhet och
skygghet. Det var av hans svävande yttre omöjligt att bestämma
samhällsställning eller ålder. Han kunde lika väl tagas för en hantverkare
som en tjänsteman och han syntes vara mellan 29 och 45 år. Nu tycktes han
emellertid smickrad av den persons sällskap, som han gick till mötes, ty han
lyfte ovanligt högt den bågnande hatten och tog till sitt godmodigaste
leende.
- Häradshövdingen har väl inte väntat?
- Inte ett ögonblick; klockan slutade just att ringa sju. Jag tackar er för
att ni var god och kom, ty jag måste erkänna att detta möte är av största
vikt för mig; det gäller snart sagt min framtid, herr Struve.
- Hå kors!
Herr Struve klippte ett slag med ögonlocken, ty han hade endast väntat sig
ett toddyparti och var mycket litet angelägen om allvarliga samtal, varför
han också hade sina skäl.
- För att vi skola kunna tala bättre, fortfor häradshövdingen, så sitta vi
ute, om ni inte har något emot det, och dricka en toddy.
Herr Struve drog ut den högra polisongen, tryckte varsamt ner hatten och
tackade för bjudningen, men var orolig.
- För det första, måste jag bedja er icke vidare titulera mig häradshövding,
upptog den unge herren samtalet, ty det har jag aldrig varit, utan endast
extra ordinarie notarie, och detta senare har jag med i dag upphört att vara
och är endast Herr Falk.
- Vad för slag?
Herr Struve såg ut som om han förlorat en fin bekantskap, men förblev
godmodig.
- Ni som är en man med liberala idéer ...
Herr Struve försökte begära ordet för att utveckla sig, men Falk fortfor.
- I er egenskap av medarbetare i den frisinnade Rödluvan är det som jag sökt
er.
- För all del, jag är en så obetydlig medarbetare ...
- Jag har läst era ljungande artiklar i arbetarfrågan, och i alla andra
frågor som ligga oss om hjärtat. Vi räkna nu vårt Anno III, med romerska
siffror, ty det är nu tredje året som den nya representationen sammanträder
och vi skola snart se våra förhoppningar förverkligade. Jag har läst era
förträffliga biografier i Bondevännen över de ledande politiska männen,
männen från folket, som slutligen fått framföra vad de så länge burit tungt
på sina sinnen; ni är en framåtskridandets man och jag högaktar er!
Struve, vars blick slocknat i stället för att tändas vid det eldiga talet
mottog med nöje det åskledande anbudet och grep med iver ordet!
- Jag får säga, att det är med en verklig glädje jag hör ett erkännande från
en ung och, jag må säga det, utmärkt person som häradshövdingen, men å andra
sidan, varför skola vi tala om saker som äro av alltför allvarlig, för att
icke säga sorglig natur, här, då vi äro ute i naturens sköte, här på vårens
första dag, då allting står i sin knoppning och solen sprider sin värme i
hela naturen; låt oss vara sorglösa och dricka vårt glas i frid.
- Förlåt, men jag tror att jag är äldre student - och - vågar - kanske
därför föreslå ...
Falk vilken gått ut som en flinta för att söka stål kände att han huggit i
trä. Han mottog anbudet utan någon värme. Och där suto nu de nya bröderna
och hade intet att säga varann, annat än den missräkning som deras ansikten
sade.
- Jag nämnde nyss för bror, upptog Falk samtalet, att jag i dag brutit med
mitt förra och övergivit ämbetsmannabanan; nu vill jag blott tillägga att
jag ämnar bli litteratör!
- Litteratör! åh, kors, varför det då! Men det är ju synd.
- Det är icke synd; men nu har jag att fråga om bror vet vart jag skall gå
för att få något arbete!
- Hm! Det är verkligen svårt att säga. Det strömmar så mycket folk till från
alla håll. Men det ska du inte tänka på. Det är verkligen synd att du ska
avbryta; det är en svår bana den här litteratörsbanan!
Struve såg ut som om han skulle tycka att det var synd, men kunde icke dölja
en viss förnöjelse över att få en olyckskamrat.
- Men säg mig då, fortfor han, orsaken till att du lämnar en bana som ger
både ära och makt.
- ära, åt dem som hava tillvällat sig makten, och makten åt de hänsynslösa.
- åh, du pratar! Inte är det så farligt heller?
- Inte? Nå, så gärna som vi tala om något annat, så. Jag skall bara ge dig
en interiör ifrån ett av de sex verk, jag skrev in mig uti. De fem första
lämnade jag genast av den naturliga orsak att där inte fanns något arbete.
Varje gång jag kom upp och frågade om det fanns något att göra, så blev
svaret alltid: nej! och jag såg heller aldrig någon som gjorde något. Och
det, oaktat jag var i sådana anlitade verk som Kollegiet för
Brännvinsbränningen, Kansliet för Skatternas påläggande och
Generaldirektionen för ämbetsmännens Pensioner. Men när jag såg dessa massor
av tjänstemän som krälade på varandra, rann den tanken på mig, att det verk,
som skulle utbetala alla dessas löner dock måtte ha något att göra. Jag
skrev följaktligen in mig i Kollegiet för Utbetalandet av ämbetsmännens
löner.
- Var du i det verket, frågade Struve som började intresseras.
- Ja. Jag kan aldrig glömma det stora intryck, som min entré i detta
fullständigt och väl organiserade ämbetsverk gjorde på mig. Jag kom upp
klockan elva f.m. emedan verket vid den tiden skulle öppnas. I
vaktmästarrummet lågo två unga vaktmästare framstupa på ett bord och läste
Fäderneslandet.
- Fäderneslandet?
Struve som under föregående kastat socker åt gråsparvarne började spetsa
öronen.
- Ja! - Jag hälsade god morgon. En svag ormlik rörelse efter herrarnes
ryggar antydde att min hälsning mottogs utan avgjord motvilja; den ena
gjorde till och med en gest med högra stövelklacken, vilket skulle gälla för
ett handtag. Jag frågade om någon av herrarne var ledig att visa mig
lokalen. De förklarade sig förhindrade: de hade order att icke lämna
vaktrummet. Jag frågade om det icke fanns flere vaktmästare. Jo, det fanns
nog flera. Men - övervaktmästaren hade semester, förste Vaktmästaren hade
tjänstledighet, andre Vaktmästaren hade permission, den tredje var på
Posten, den fjärde var sjuk, den femte var efter dricksvatten, den sjätte
var på gården, »och där sitter han hela dan»; för övrigt »brukade aldrig
någon tjänsteman vara uppe förrän vid Ett-tiden». Därvid fick jag en vink om
det opassande i mitt tidiga, störande besök och en erinran om att
vaktmästarne även voro tjänstemän.
Sedan jag emellertid förklarat mitt beslut vara att taga ämbetsrummen i
sikte, för att därigenom få ett begrepp om arbetets fördelning i ett så
maktpåliggande och omfattande verk, fick jag den yngre av de två att följa
mig. Det var en storartad anblick som mötte, då han slog upp dörren och en
fil av sexton rum större och mindre lågo framför mina blickar. Här måtte väl
finnas arbete, tänkte jag, och kände att jag träffat på en lycklig idé.
Ljudet av sexton björkvedsbrasor, som flammade i sexton kakelugnar, gjorde
ett behagligt avbrott mot ställets ensamhet.
Struve som lyssnat allt uppmärksammare letade nu fram en blyertspenna mellan
västens tyg och foder och skrev 16 på sin vänstra manschett.
- 'Här är extraordinariernas rum', upplyste Vaktmästaren.
- 'Jaså! är det många extra här i verket?' frågade jag.
- 'åhja nog räcker de till.'
- 'Vad gör de då för slag?'
- 'De skriver, förstås, lite ...' - Han såg härvid så förtroendefull ut att
jag ansåg det vara tid att avbryta honom.
Sedan vi genomvandrat Kopisternas, Notariernas, Kanslisternas, Revisorns och
Revisionssekreterarens, Kontrollörens och Kontrollörsekreterarens,
Advokatfiskalens, Kammarförvantens, Arkivariens och Bibliotekariens,
Kamrerarens, Kassörens, Ombudsmannens, Protonotariens,
Protokollsekreterarens, Aktuariens, Registratorns, Expeditionssekreterarens,
Byråchefens och Expeditionschefens rum stannade vi omsider vid en dörr, på
vilken med förgyllda bokstäver stod skrivet: Presidenten. Jag ville öppna
dörren och stiga på, men hindrades vördsamt av vaktmästaren, som med verklig
oro fattade min arm och viskade ett 'tyst!' - 'Sover han?' kunde jag, med
tanken på en gammal sägen, icke underlåta att fråga. 'För Guds skull, säg
ingenting; här får ingen komma in förr än då Presidenten ringer.' - 'Ringer
Presidenten ofta då?' - 'Nej, inte har jag hört honom ringa, på det år jag
har varit här.' - Vi tycktes återigen komma in på det förtroliga området,
varför jag avbröt.
När klockan led emot tolv började de extra ordinarie tjänstemännen anlända,
och jag blev ganska överraskad att i dem känna igen idel gamla bekanta från
Generaldirektionen för ämbetsmännens pensioner och Kollegiet för
brännvinsbränningen. Men större ändå blev min överraskning då jag fick se
Kammarförvanten från Skatternas påläggande komma inpromenerande och här
sätta sig i Aktuariens rum och skinnstol och göra sig lika hemmastadd som
jag sett honom på förra stället.
Jag tog en av de unga herrarne avsides och frågade honom om han icke ansåg
lämpligt att jag gick in och uppvaktade presidenten. 'Tyst' var hans
hemlighetsfulla svar, i det han förde mig in i det åttonde rummet! åter
detta hemlighetsfulla 'tyst!'
Rummet, i vilket vi befunno oss nu var lika mörkt men smutsigare än alla de
andra. Tagelsuddar stucko ut genom de spruckna skinnen på möblerna; dammet
låg tjockt över skrivbordet, på vilket stod ett utsinat bläckhorn; där låg
också en obegagnad lackstång på vilken den forne ägaren textat sitt namn i
anglosaxiska bokstäver, en papperssax, vars käftar gått i lås av rost, en
datumvisare, som stannat midsommardagen för fem år sedan, en Statskalender,
som var fem år gammal, och ett ark gråpapper, på vilket var skrivet Julius
Cæsar, Julius Cæsar, Julius Cæsar, minst hundra gånger omväxlande med Gubben
Noak, Gubben Noak lika många gånger.
- 'Det här är Arkivariens rum, här få vi vara i fred', sade min
följeslagare.
- 'Kommer inte Arkivarien hit då?' frågade jag.
- 'Han har inte varit här på fem år, så nu lär han väl skämmas att komma
hit!'
- 'Nå men vem sköter hans tjänst då?'
- 'Det gör Bibliotekarien.'
- 'Varuti består då deras tjänstgöring i ett sådant här verk som Kollegiet
för utbetalandet av ämbetsmännens löner.'
- 'Det består i att Vaktmästarne sortera kvittenserna, kronologiskt och
alfabetiskt, och skicka dem till bokbindarn, varpå bibliotekarien övervakar
deras uppställande på därtill lämpliga hyllor.'
Struve tycktes numera njuta av samtalet och kastade då och då ner ett ord på
sin manschett, och då Falk gjorde en paus ansåg han sig böra säga något av
vikt.
- Nå men hur fick Arkivarien ut sin lön då?
- Jo, den skickades hem till honom! Var det inte enkelt. Emellertid blev jag
nu tillrådd av min unge kamrat att gå in och bocka mig för Aktuarien och
bedja honom presentera mig för de andra tjänstemännen, vilka nu började
anlända för att röra om elden i sina kakelugnar och njuta av glödhögens
sista strålar. Aktuarien skulle vara en mycket mäktig och även godsint
person, berättade min vän, och tyckte mycket om uppmärksamhet.
Nu hade jag, som känt Aktuarien i egenskap av Kammarförvant haft helt andra
tankar om honom, men jag trodde min kamrat och steg på.
I en bred karmstol framför kakelugnen satt den fruktade och sträckte sina
fötter på en renhud. Han var strängt sysselsatt med att röka in ett äkta
sjöskumsmunstycke, vilket han sytt in i ett handskskinn. För att icke vara
sysslolös hade han tagit ihop med gårdagens Posttidning för att få nödiga
underrättelser om Regeringens önskningar.
Vid mitt inträde som tycktes göra honom bedrövad, sköt han upp glasögonen
och lade dem på sin kala hjässa; högra ögat gömde han bakom tidningens
marginal och lossade med det vänstra en spetskula mot mig. Jag framförde
mitt ärende. Han tog munstycket i högra handen och såg efter huru långt det
»slagit an». Den förfärliga tystnad som nu uppstod bekräftade alla mina
farhågor. Han harklade och framkallade därefter ett starkt fräsande ljud i
glödhögen. Därefter erinrade han sig tidningen och fortsatte läsningen. Jag
ansåg mig böra repetera mitt andragande med någon variation. Då stod han
inte ut längre. 'Vaffa-en menar herrn? Vaffa-en vill herrn i mitt rum! Får
jag inte vara i fred i mitt eget rum? Va!? Ut, ut, ut, herre! Vaff-aen ser
herrn inte att jag är upptagen! Tala vid protonotarien om herrn vill något!
Inte vid mig!' - Jag gick in till protonotarien.
Där var stort materialkollegium, som pågick sedan tre veckor tillbaka.
Protonotarien satt ordförande, och tre kanslister skötte protokollet.
Leverantörernas insända prov lågo strödda omkring borden, vid vilka alla
lediga kanslister, kopister och notarier tagit plats. Man hade ehuru med
stor meningsskiljaktighet beslutat sig för 2 balar Lessebopapper och efter
upprepade provklippningar stannat vid 48 saxar av Gråtorps prisbelönta
tillverkning, (i vilket bruk aktuarien ägde 25 aktier); provskrivningen med
stålpennorna hade fordrat en hel vecka, och protokollet över densamma hade
slukat 2 ris papper; nu hade man kommit till pennknivarne och kollegiet satt
just och prövade desamma på de svarta bordsskivorna.
- 'Jag föreslår Sheffields tvåbladiga n:o 4, utan korkskruv', sade
Protonotarien, och tog en flisa ur bordsskivan, så stor att man kunde tända
en brasa med den. 'Vad säger första Notarien?'
Denne som vid provskärningen tagit för djupt och råkat på en spik, vilken
skadat en trebladig Eskilstuna n:o 2 föreslog nämnde sort.
Sedan alla yttrat sig och strängt motiverat sina meningar med bifogande av
praktiska prov, beslöt ordföranden, att man skulle taga två gross Sheffield.
Häremot reserverade sig första notarien i ett längre anförande, som togs i
protokoll, kopierades i två exemplar, registrerades, sorterades (alfabetiskt
och kronologiskt), inbands och uppställdes av vaktmästare under
bibliotekariens överinseende på lämplig hylla. Denna reservation
genomandades av en varmt fosterländsk känsla och gick huvudsakligen ut på
att visa det nödvändiga i att staten uppmuntrade de inhemska manufakturerna.
Som detta innehöll en anklagelse mot regeringen, då den ju träffat en
regeringens ämbetsman, måste protonotarien taga regeringens försvar. Han
började med en historik över manufakturdiskontens uppkomst (vid nämnandet av
»diskonten» spetsade alla extra ordinarierna öronen), kastade en blick på
landets ekonomiska utveckling under de sista tjugo åren, varvid han
fördjupade sig så i detaljerna, att klockan slog tu i Riddarholmen, innan
han hunnit till ämnet. Vid det fatala klockslaget störtade alla
tjänstemännen upp från sina platser som om elden varit lös. Då jag frågade
en ung kamrat vad detta skulle betyda, svarade den gamle notarien, som hört
min fråga: 'En ämbetsmans första plikt, herre, är att vara punktlig, herre!'
Två minuter över tu fanns inte ett liv i de många rummen! 'I morgon få vi en
het dag', viskade en kamrat till mig i trappan. 'Vad i Herrans namn blir det
då?' frågade jag orolig. 'Blyertspennorna!' svarade han! Och det blev heta
dagar! Lackstängerna, kuverten, pappersknivarna, läskpapperet, segelgarnet.
Men det gick an, ty alla hade sysselsättning. Det kom dock en dag då denna
skulle tryta. Då tog jag mod till mig och bad att få något göra. De gåvo mig
sju ris papper att skriva rent hemma, för att jag skulle skaffa mig
»meriter». Detta arbete utförde jag på en mycket kort tid, men i stället för
att vinna erkännande och uppmuntran blev jag behandlad med misstroende, ty
man tyckte inte om flitigt folk. Sedan fick jag aldrig något arbete mer. Jag
vill bespara dig en plågsam beskrivning på ett år fullt av förödmjukelser,
av stygn utan tal, av bitterhet utan gräns. Allt vad jag ansåg löjligt och
smått behandlades med högtidligt allvar och allt vad jag vördade som stort
och berömvärt häcklades. Folket kallades för pack och ansågs endast vara
till för garnisonen att ha att skjuta på vid förefallande behov. Man smädade
öppet det nya statsskicket och kallade bönderna förrädare.(*) Detta hörde
jag på i sju månader; man började misstänka mig, då jag icke deltog i
skrattet och man utmanade mig. Nästa gång man angrep »oppositionshundarne»
exploderade jag och höll ett explikationstal som hade till resultat, att man
visste var man hade mig och att jag blev omöjlig. Och nu gör jag som så
många andra skeppsbrutna: jag kastar mig i armarne på litteraturen!
(*) Denna skildring är nu mera osann, sedan ämbetsverkens stora
omorganisation blivit företagen.
Struve som syntes missnöjd med det avstubbade slutet stoppade in
blyertspennan, drack ur sin toddy, och såg förströdd ut. Emellertid ansåg
han sig böra tala.
- Kära bror, du har icke lärt dig livets konst ännu; du skall se huru svårt
det är att få ett bröd först, och se huru småningom det blir livets
huvudsak. Man arbetar för att få bröd och man äter sitt bröd för att kunna
arbeta ihop mera bröd för att kunna arbeta! Tro mig, jag har hustru och barn
och jag vet vad det vill säga. Man måste lämpa sig efter förhållandena, ser
du. Man måste lämpa sig! Och du vet inte hurudan en litteratörs ställning
är. Litteratören står utom samhället!
- Nå väl det är straffet, när han vill ställa sig över samhället! För övrigt
avskyr jag samhället, ty det vilar ej på fritt fördrag, det är en vävnad av
lögn - och jag flyr det med nöje!
- Det börjar bli kallt, anmärkte Struve.
- Ja, skola vi gå?
- Kanske vi gå.
Samtalets låga hade flämtat ut.
Emellertid hade solen gått ned, halvmånen hade äntrat horisonten och stod nu
över Ladugårdsgärdet, en och annan stjärna kämpade med dagsljuset som ännu
dröjde uppe i rymden; gaslyktorna tändes nere i staden, som nu började
tystna.
Falk och Struve vandrade tillsammans åt Norr samspråkande om handel,
sjöfart, näringar och allt annat som icke intresserade dem, varpå de skildes
med ömsesidig lättnad.
Under det att nya tankar grodde i hans huvud vandrade Falk nedåt Strömgatan
och fram åt Skeppsholmen. Han kände sig lik en fågel som flugit mot en
fönsterruta och nu ligger slagen, då han trodde sig lyfta vingarne för att
flyga rätt ut i det fria. Han satte sig på en bänk vid stranden och hörde på
vågskvalpet; en lätt bris susade genom de blommande lönnarne och halvmånen
lyste med ett svagt sken över det svarta vattnet; där lågo tjugo, trettio
båtar förtöjda vid kajen och de röcko i sina kedjor och stucko upp sina
huvuden den ena över den andra, ett ögonblick blott, för att sedan dyka ner;
vinden och vågen tycktes jaga dem framåt och de gjorde sina anlopp mot bron
likt ett koppel hetsade hundar, men kedjan röck dem tillbaka och då höggo de
och stampade som om de ville slita sig.
Där blev han sittande till midnatt; då somnade vinden, vågorna gingo till
vila, de fångna båtarne röcko icke mera i sina kedjor, lönnarne susade ej
mer och daggen föll.
Då steg han upp och vandrade drömmande hem till sin ensliga vindskammare
långt borta på Ladugårdslandet.
Detta gjorde unge Falk, men gamla Struve, vilken samma dag inträtt i den
konservativa Gråkappan, sedan han fått avsked ur Rödluvan, gick hem och
skrev till den misstänkta Folkets Fana en korrespondens-artikel »Om
Kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner»,