Blomman

BLOMMAN

Sara Claesson åk 9 vt 99

Många små, andra stora, alla olika. Dagar med ljus och lycka, dagar med mörker och oro. Allt går runt, följer en viss bana. Ovetande om vad och hur följer vi bara med. Kastas fram och tillbaka men finner oftast vägen igen. Omslutna av mörkrets skuggor flyr de fram, har jämt bråttom. Likt en vind som sveper fram i stormen, ovetande om sitt mål. Hinner inte tänka, hinner inte finna ro. Hinner inte se de sakta lunkande på vägen. De som famlar, letar, söker. Ofta påminds jag om denna oförklarliga, underliga varelse, stor, elak och eländig.

Jag har bara mött honom ett par gånger, ett par gånger då jag stött på en dansande djävul, väntande på att sticka sin treudd. Tyst och mållös har jag bara låtit honom leka med mig. Låtit honom förföra och fördärva. Likt en vissen blomma har jag tappat blad för blad, sakta brutits ned, för att till slut förmultna. Men det har funnits tider efter det, då solen lyst med sitt varma sken, då allting strålat av lycka och glädje. Då blomman har fått knopp och slagit ut. Av ljus och värme har hon utvecklats och blivit stark. Stark nog att stå emot det piskande regnet och stormens hårda tag. Öppen ,vacker och inbjudande väntar hon vid vägens kant. Väntar på att bli beundrad och betraktad, inte fördärvad.

Men blomman kan inte leva för alltid, sakta bryts hon ned och dör. Då bryter regnet lätt hennes nacke.

Liten och eländig är hon kvar vid vägens kant. Ingen ser henne. Ingen vill ha med henne att göra. En tidigare beundrad och vacker blomma har blivit en skröplig, oduglig växt.

Med tunga steg går jag gatan fram, fram till byggnaden som sägs vara hans hem. En ljummen vind sveper förbi och allt vilar rofyllt och lugnt. Ingen kan ana helvetet bakom husets väggar. Enorma, näst intill skräckinjagande vätter fönstren ut mot vägen. Ovetande om vad som kan hända träder jag in i denna olustiga byggnad.

En gammal inbiten doft sticker likt knappnålar i min näsa. Sticker just som treudden i min midja. Sökande mitt mål tar jag mig framåt. Men framåt blir genast bakåt. Lurad av min egen stolthet öppnar jag dörren till djävulens port. Tunga steg blir hastiga kliv. Den tidigare så långa och ansträngande vägen blir en hastig flykt därifrån. Bort från förvirring, oreda, bekymmer. Jag trevar mot ljuset, famlar letar och söker. Ensam och bortsprungen. Men någonstans vet jag att det finns, värme, lycka och glädje.