Utåt verkade han vara en mycket hård man, pratade sällan om
sina känslor. Men i den värld han först levde behövdes inga känslor. Där var det
glamouren, lyxen och pengarna som var viktiga. Sjukdom, olycka, besvikelse existerade inte
för honom, hade aldrig haft någon betydelse. Men det skulle ändra hela hans liv.
Hans familj hade alltid varit så perfekt, alltid gett ett så bra intryck. Men i själva
verket var allt uppbyggt av pengar. Fina middagar, eleganta kläder, enorma hus. Allt av
materiellt värde gick att finna. Ståndigt blev man mött av falska leenden, tillgjorda
skratt, artiga fraser. En yta som man ståndigt blev lurad av. Men det fanns ingenting mer
än denna yta, inget djup.
Uppfostrad till att förtränga sina känslor, lämnade föräldrarna honom helt åt
ödet. Som litet barn var han mycket öppen och framåt. Men efter några år möttes man
av en intetsägande individ, som ståndigt kom med trevliga fraser, utan något djup. Det
var precis som han stängde in sig i sig själv. Höll känslorna inom sig istället för
att leva ut dem.
Samtidigt växte en fasad upp runt omkring honom. Den där hårda, kalla, känslolösa fasaden. Såg bara sig själv, brydde sig inte om någon annan. Gömde sig bakom flotta fester och stora tillställningar, ville inte visa hur han egentligen kände sig. Omedvetet förvandlades han till en rå typ som såg ned på alla svaga, ömtåliga, eländiga människor. De hade inget att ge honom, var bara i vågen. Dagar, månader, år sprang iväg, inget ändrades, allt fortsatte i samma bana. Nya fester, nya bjudningar, nya tillställningar följde varandra. Han levde livet i en overklighet. Behövde inte se, känna, tycka, kunde bara iskallt ignorera allt. Men allt fick hastigt ett slut när beskedet kom, beskedet som vände allt upp och ned. Som ett korthus rasade allt samman.
Akut leukemi, orden ekade i hans huvud. Det var precis som han gick i en dimma, befann sig i en annan värld. Det som aldrig skulle hända var plötsligt ett faktum. Hela tiden sökande efter det som fattades honom, likt ett litet förvirrat barn, vandrade han omkring. Visste inte vart han skulle ta vägen, som så många gånger tidigare i livet. Men då hade allting varit annorlunda. Då kunde han gå på fina fester, svepa dyr champagne, frossa i god mat och vara säker på att han skulle få uppleva det igen. Nu fanns ingenting längre, ingenting att leva för. Han vandrade i denna verklighet som många såg som vardag, men som för honom var näst intill overklig. Det fanns ingenting längre. Gick inte att vara kall, hård, känslolös längre, allt hade bara rasat.
Tom, gick han därifrån. Förtvivlad, frustrerad, förkrossad
gick han genom dörren till verkligheten. En verklighet som tidigare varit så avlägsen,
så långt borta. Ensam, helt övergiven började han gå hemåt. Allt hade plötsligt
fått ett annat värde. Pengar, lyx, glamour betydde ingenting längre. Den så fina yta
som alltid räddat honom förut hade inget att ge honom längre. Med tunga steg vandrade
han sakta. Det var mörkt ute och det skarpa ljuset från gatlyktorna skar som knivar i
hans ögon. Bil efter bil körde förbi, fotgängare efter fotgängare gick förbi,
cyklist efter cyklist svepte förbi, men ingen såg honom.
Han gick bara där. Lämnad, övergiven, , dödsdömd. Plötsligt var det han som var svag
ömtålig, eländig och bara i vägen. Trevade sig sakta fram i ett mörker som ej tycktes
ha något slut. Kände ingen hjälpande hand, inget stöd. Hans tidigare vänner och
bekanta var precis lika ytliga och intetsägande som han varit mot dem. Bitter,
deprimerad, dyster såg hans sitt liv tyna bort. Men det som tyngde honom mest var inte
sjukdomen, utan ångesten över livet. Denna fruktansvärda känsla som tyngde honom.
Smärtade som brutala slag mot kroppen. Varför hade han tänkt på omtanke och kärlek?
Men det hjälpte inte att komma på det nu. Alla bara sprang förbi honom, lämnade honom,
hårt, kallt, känslolöst där han var. Svårt plågad, pinad tynade han bort. Skulle
kanske få insikt och hjälp? Skulle kanske känna det han aldrig känt?