Helvetet

Johan Tenbrink 8C 1997

Jag kommer och går i tysthet och stillhet, jag vill folk ingenting. Säger inte ett ord till någon. Svarar endast vid förfrågan. Jag håller mina åsikter för mig själv, för vem lyssnar på en enskild individ. Jag är tystheten själv.

Men folk har tagit reda på hur jag är. De vill ha en anledning till att få ha förakt, hat, ilska. De har fått reda på att jag inte är som de, vilket inte är acceptabelt i deras värld. Det får dem att skrika åt mig, skrika slagord som slår mig i bakhuvudet vilket bringar inre smärta. Eller så spottar de på mig. Spott som man kan säga tränger in i mig och fyller på mitt tårförråd och förstorar min gråt. Eller så slår de mig. Oftast bara lite, men ibland blir det värre. Då blir jag given blåmärken och svullnader och i värsta fall kan det bli hål så att blod läcker ut, rinnande nerför mina kinder ifrån sår skapade av knytnävar. Jag gråter blod.

Men jag gör ingenting åt det. Jag klarar det inte. Jag är för svag. De är för många, deras makt är oemotståndlig. Dessa människor. Alla ser likadana ut. Enbart snobbar som alla faller för varandras åsikter och gaddar ihop sig emot en bara för att man är annorlunda. Ens utseende, ens stil, ens sätt att leva är inte som deras. De har avsky för en för att man inte flyter in i mängden, blir en av många. Men jag vill inte vara som alla andra. Jag vill inte bli som dem, lättpåverkade, lättlurade, kort sagt dumma.

De har ett helt annat tänkande som jag har svårt att förstå, ett helt annat seende på saker och ting, men jag accepterar det, alla får ha sina egna åsikter, alla får vara som de vill. Men enligt dem måste alla vara likadana, nästan på pricken. Prata på samma sätt. Samma slang, samma svordomar, samma dialekt. Klä sig likadant, samma märken, likadana modeller. Tänka på samma sätt. Ha samma åsikter och fördomar, samma ilska och hat. Om någon skulle råka säga något ord som inte passar in eller ta på sig ett fel sorts klädesplagg eller tycka fel om något, riskerar den personen obehagligheter. Obehagligheter som de jag råkar ut för. Terror, förakt och misshandel; människans sätt att kompensera sitt svaga intellekt med yttre styrka.

Varför detta hat? Vad får dem att bilda ett så starkt hat mot en ensam individ? Vad ser de i hatet? Gemenskap? Vem grundade detta hat? Hatet själv? Vem kan svara? Jag har ju ingen att vända mig till

Dag efter dag möts jag utav vassa tungor, slemmigt saliv, hårda nävar. Likadant varje dag. Denna enformighet går på mina nerver och det gör ondare varje dag. Detta enformiga liv jag lever. Varför ska det behöva vara så. Samma sak varje dag. Upp på morgnarna från en kort sömn fortfarande dränkt i trötthet för att ta sig till detta dryga helvete, till att sedan ta sig hem för att göra ingenting, bara härda sin inre smärta samtidigt som man vill skynda på tiden. Försättande sig själv i en slags hypnos tills in på nätterna för att sedan lägga sig i en svåruthärdlig säng och bli i sömn för några timmar. Det är den bästa tiden, för då kommer jag in i drömmarnas land och glömmer allt för en stund.

Där är världen på det sätt jag vill ha den. Inget hat, ingen ilska, inga fördomar. Det är på nåt slags sätt min verklighet. För på något sätt känns det dagliga livet så overkligt. Ibland undrar jag om att det kanske är tvärtom. Att när jag är vaken på dagarna så sover jag egentligen och detta helvete är en enda hemsk mardröm och på nätterna när jag sover så är jag egentligen vaken och lever i en underbar värld. Men i så fall vill jag sluta drömma dessa mardrömmar. Men jag vet att det inte är så. Helvetet är min verklighet, det går det inget att göra åt

Tiden går. Inget förbättras. Istället blir allt bara värre. Mera slagord, mer spott, ännu mera knytnävar. Varför? Vem kan veta. Jag kan ju enbart fråga mig själv. Hur ska jag kunna veta svaren.

Nuförtiden har jag alltid ont någonstans. Antingen i själen eller i kroppen eller bådadera. Jag blir nedsatt både psykiskt och fysiskt. Allt blir bara värre för varje stund som går.

På senare tid har jag börjat fundera mer och mer på att göra slut på detta helvete. Självmord kommer upp i mitt huvud och jag har vid flera tillfällen varit på väg att stoppa mitt lidande men innan har jag alltid tänkt om. Jag vet inte varför. Kanske var jag för svag för det också. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag var både rädd för livet som för döden. Men nu har allt blivit så jobbigt så jag har bestämt mig för att stoppa det. Jag ska döda mig själv. Nu står jag här högt uppe undrades när jag ska hoppa. Nu. Jag hoppar. Jag fallerÉfallerÉfaller. Nu snart slår jag i marken. Snart. Andra brukar se sitt liv passera framför dem. Jag ser ingenting. Och det är just det som är meningen. Meningen, om det nu fanns någon.

Marken närmar sig. Strax, bara om några få sekunder kommer allt få ett slut. Bara en liten bit kvar, jag kommer närmare. Det som aldrig hann börja är snart över.

Inte nu. Inte nu. Strax, alldeles strax. Nu, nuÉÉ.