Jag vet att vi kommer att ses igen

Christine Olofsson åk9 HT1998

Jag vet att vi kommer att ses igen, någonstans där förtvivlan inte finns. Vi kommer mötas där sorg, smärta och saknad inte existerar. Omslutna av ljuset ska vi förstå, förstå varför du så obarmhärtigt och skoningslöst togs ifrån mig.

Natten återvänder. Mörkret speglar mitt medvetande.

Tystnaden. Så påtaglig att jag riktigt kan höra den. Ticktack, ticktack. Klockans oändliga läte, ekande i mitt huvud. Ticktack, ticktack. Försöker koppla bort det. Tiden. Den finns inte ens. Bara människans påfund och verk. Visst, den fyller sin funktion, men från början, behövdes den? Dagen blev kväll, kvällen blev natt, natten blev morgon, som i sin tur blev dag igen. Och solen gick upp och ner ändå, eller hur? Allting handlar om hur människan skapat sina egna behov. Avancerade behov som blir allt svårare att tillfredställa. Ticktack, ticktack. Klockan gör sig ändå påmind. Där du befinner dig följs inga klockor, där passas inga tider, där finns ingen stress. Bara en högre intelligens som hjälper och vakar över oss. En högre intelligens som gör oss medvetna om sanning och verklighet. Gör att vi får klarhet i allt som hänt, allt som ska hända. Där råder kärlek, lugn och harmoni. Men ännu är jag kvar här. Utan klarhet om sanningen och verkligheten, ensam och sörjande. Och jag undrar: Varför?

Allt jag behöver är en enda anledning, ett skäl, en orsak till att just jag var tvungen att utsättas för detta helvete, detta gehenna. Snälla Gud, ge mig insikt ! Jag avskyr när saker och ting inte gör sig förstådda hur mycket jag än grubblar. Har alltid analyserat

företeelser tills jag får en såväl andlig som världslig förklaring. Jag har samlat på kunskaper om det förborgade, fått inblickar. Vill jämt tränga in under ytan. Frågor kring födelse och död har alltid upptagit mycket av min tid. Som om jag försöker ha kontroll över universums alla dogmer.

Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att du är med mig ett tag till, innan du fortsätter vår resa själv. Men vi kommer att mötas igen. Och vi kommer att planera våra kommande gemenskaper tillsammans. Allting kommer att vara planerat. Vårat första möte till vårat sista farväl. Kanske möts vi som vänner, kanske som syster och bror, kanske som man och hustru, kanske som dotter och mor. Vi kommer att uppleva en omedelbar närhet och ett starkt igenkännande. Vi behöver varandra för att andligt utvecklas, för att växa. Jag vet att du är en av dem. En av dem som ständigt återkommer till mig, om och om igen. Liv efter liv. Ända fram till evigheten.

Men i de svåraste stunder tänker jag att detta måtte vara fel. Detta kan inte vara planen för oss. Att du ska lämna mig redan, vid så ung ålder.

Och jag kämpar med smärtan som river och sliter i mig och ber till gud: Säg mig varför? Varför!

En del av min tro försvann ifrån mig, på en sekund försvann den ifrån mig. Samma sekund som ljuset i dina ögon slocknade. Som en lykta utställd i stormen. Sökandet efter svaren på mina frågor driver mig rakt in i mörkret. Det enda jag kan se är sorgen, likt en korsett runt mitt bröst, omöjlig att snöra upp. Gör det svårt att andas. Omvärlden berör mig inte, då den inte längre kan ge mig något av värde. För vad kan den ge mig? Vad kan den ge mig som jag verkligen och innerligt vill ha?

Vi var åtskilda. Såsom stjärnorna på himlen. Men efter hand, så lättade intensiteten i smärtan en aning. Det blev lite enklare att leva. Mörkret, hopplösheten och pessimismen kom fortfarande över mig ibland men allt var nu lite klarare än innan.

Jag insåg att jag hade en uppgift att fullborda. Det var därför jag var här på jorden. Jag hade varit oförmögen att se att man inte kan få svar på alla sina funderingar. De kommer ändå till en i sinom tid. Tålmodighet, väntan och avvaktan kommer ge oss svaren på våra frågor. Så jag sporde inte längre varför. Istället saknade jag dig desto mera. Saknade glittret i dina snälla ögon, leendet på dina läppar, dina kloka ord som så ofta tröstat mig när allt känts jobbigt och ansträngande. Jag grät ofta när jag tänkte på dig, och ofta grät jag mig också till sömns på nätterna.

Men så kom våren, som om någon sträckt ner en hand och tagit bort allt det gråa. Solens strålar började åter tränga sig igenom det tjocka molntäcket, små, ljusgröna blad syntes plötsligt på träden. Det gav nytt hopp. Jag kände mig starkare, stabilare och sorglösare än vad jag gjort på länge. Det tycktes meningsfullare att finnas till. Att existera. Problem förvandlades till möjligheter. Jag var ju fortfarande här och jag gjorde allt för att ta till vara på varje sekund, varje minut, varje dag, för att riktigt känna att jag levde. Tiden gick och år försvann. Var den djupa, bottenlösa, gränslösa smärtan tagit vägen visste jag inte. Jag visste inte varför den tunnats ut och mildrats. Den hade bytts ut mot vemod och sorgsenhet. Jag antog att min tro på odödlighet tröstade mig mycket, gjorde att jag kände förhoppningar, fick mig att vilja fortsätta med mitt ändå. För jag vet att vi kommer att ses igen.