Elin Wemmeus 9e 1996
Det var mörkt när jag steg in i korridoren, de lysande takgloberna hade tagits ner. I mörkret gick grova misstänksamma män omkring rev tapeter, golv och målade på de bara väggarna. Kaoset regerade, allt var i en enda enorm oordning.
Män blängde på mig och svor, var jag så dum i huvudet att jag inte förstod att maka mig åt sidan. Jag stod kvar. Nog förstår jag vad de menar, men vart ska jag gå? Endast en helt kort sekund tycks passera, så spänns den hårda blicken i mig igen; -hur många evigheter till ska det dröja innan du masar dig härifrån? Jag banar mig väg genom oredan, kliver över målar pytsar, nedrivna tapeter och tegelstensstaplar. Vart är det meningen att jag ska ta vägen? En enda gång är jag här, helt kort, och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen! Jag irrar vidare i mörkret, svagt skymtar jag dörrar, slutna ingångar.
Är det dit jag ska? En signal ljuder, människor strömmar ut genom dörrarna. Jag knuffas, kläms, trängs ur vägen, fångas upp av strömmen och förs bort. Rop, ilskna tillmälen och hemlighetsfulla viskningar bakom min rygg. Ljuden brusar likt en häftig fors i mitt inre. Min fråga stiger till ytan igen.
-Vart förs jag, vart är jag på väg?
Skåpsdörrar slits upp framför mig, jag kastar mig åt sidan får ilskna tillmälen, svordomar till svar. Jag rör mig vidare, försöker få det att se ut som om jag inte låter mig bekomma. Så plötsligt ändrar strömmen riktning, ännu engång dras jag med. Jag kämpar emot, men min kamp är fruktlös. Jag trängs in mot väggen, mörbultad kastas jag åter en gång med i strömmen. Så lämnas jag plötsligt åt mitt öde, ensam stårjag förvirrad kvar i den övergivna korridoren. Några sekunder skyndar förbi på sin väg mot detförgångna. Än en gång förflyttar jag mig. Här är tegelhögarna fler och högre, och jag tvingas gång pågång ta mig runt dem. Mörkret ligger tätare här. Somligategelstensstaplar upptäcker jaginte förrän jag törnar in i dem, snubblande finner balansen igen.
Mörbultad når jag rektorsexpiditionen. Metallplattan på dörren hånar mig. Tro inte att du är någon, tycks den skrika åt mig. Skrämd drar jag mig tillbaka. Aldrig kommer jag att våga knacka på den dörren, än mindre kommer jag att våga mig in dit. Kanske finns det någon annan att fråga, någon annan somkan ge svar. Var hör jag hemma, vilken är min plats? Jag drar mig tillbaka, kanske någon annangång.. Så dyker en städerska upp ur mörkret, hon skjuter en gnisslande, gnällande vagn framför sig. En spann vatten och en sopkvast skymmer sikten för henne då hon zickzackar sig framåt.
- Får jag fråga, mumlar jag tyst. Ni förstår jag skulle vilja; hon ger mig en bedömande blick och skyndar sedan vidare. Inte värd mödan, jag var inte ens värd mödan! Stum står jag kvar, åren passerar, jag ger mig av igen. En ny signal ljuder än en gång strömmar människor till, än en gång knuffas jag, klämms, trängs ur vägen, fångas upp, förs bort.
Minuterna efteråt står jag övergiven igen. Fumlar mig åter fram, denna gång krockar jag nästan med henne, lyckas just dra mig ur vägen för skurhinken, i vilken vattnet skvalpar högt. Än en gång framställer jag min förfrågan, säg mig skulle ni kunna säga mig var det är meningen att jag skall vara? Med en artig och mycket korrekt röst svarar hon mig.
-Varför frågar du inte rektor? Sedan är hon försvunnen, svald av detta oändliga mörker.
Hennes fråga är allt som stannat kvar, den tycks eka mellan de kala cementväggarna; varför frågar du inte rektor? En blankpolerad mässingskylt med vassa hörn dyker upp inom mig, jag vacklar till, varför? Kanske någon stannar framför mig någon gång, talar om vart jag ska, visar mig dit. Samtidigt som jag tänkt tanken förkastar jag den. Jag hånler åt mig själv, hur kan jag vara så naiv att jag ens tänker tanken?
Försiktigt sätter jag mig ännu en gång i rörelse. För varje steg åldras jag, för varje steg passerar ännu en tidsrymd. Trött sjunker jag ner mot det hårda stengolvet. För en kort sekund får jag ro från de irrande frågorna, faller i en lätt orolig sömn. Jag vaknar, huttrar, fryser. Den nakna kylan i stenläggningen har trängt sig på, tagit ett isande grepp om min kropp. Stelt reser jag mig. Måste finna min plats, var hör jag hemma? Med försiktiga staplande rörelser, går jag längs den oupplysta korridoren. Så stannar jag bestört mitt i en rörelse. Inte vågar jag ringa på, möta skräcken, möta mannen bakom mässingsskylten. Men jag måste, är tvungen att få veta var jag hör hemma; var hör jag hemma? Det ruggliga glaset i rutan känns hårt och kyligt.
- Kom in, svarar en sträv röst där inifrån. En evighet passerar, så ser jag min hand sträcka sig efter handtaget, måste få veta min plats. På vingliga ben stiger jag in, och med blicken sänkt ställer jag mifråga.
-Säg mig, jag känner rektors blick i nacken.
-Vad vill ni? hans röst får mig att skälva.
- Jo, säg mig...var är min plats?
Tystnaden känns oändlig, med blicken på golvet hasplar jag än en gång fram min fråga;
-Var är det meningen att jag skall vara?
Han reser sig tar ner en pärm från hyllan och börjar bläddra.
-Och vad heter du? Rösten låter som om den kom från andra sidan korridoren.
- Jo, det är jag som är ny här. Än en gång bläddrar han i sin tjocka pärm.
- Någon sådan skall vi inte ha här.