Mörka rum ger inget skydd

Av Alexandra Edström 9A 2006

Den gamle ligger där. Som en förtorkad kvarleva fast med skillnaden att han fortfarande lever, fortfarande andas. Den bräckliga bröstkorgen gör desperata försök att häva sig upp och ner. Jag ryser, en kall känsla ilar genom min kropp. Jag är inte van att se honom såhär. Han brukade vara stark, han brukade hissa upp mig i luften, bära mig på sina axlar. Så högt ifrån marken så jag nästan flög, gjorde mig jämnställd med fåglarna. Det mörka rummet gör allting värre. Varför är vi här? Vi borde ha sol, borde få mer ljus in i rummet. Jag fingrar på gardinerna, små barnfingrar som drar mot det sträva tyget. Jag drar undan en liten bit av det, handlingen utmynnar i arga blickar och min lilla kropp tyngs av ett oerhört samvete.

Samma år, samma man. Men en annorlunda mig.(?)Livet gav mig käftsmäll för mitt ignorans mot dess regler. Ingen lever för evigt och när dom väl slutar, ser det inte vackert ut. Hans röst raspar, låter som en fågels kraxanden. Oljudet, jag måste kalla det så, skär genom atmosfären som en kniv i smör. Min blick vandrar genom rummet men finner inget som gör mig det minsta glad. Rösten hörs igen, men jag förstår inte. Det är som ett främmande språk, fyllt av bokstäver och formationer som ter sig onaturligt för mig. Jag pratar inte samma språk. Men önskar det mest av allt i mitt lilla, nakna hjärta att jag gjorde det. Åh gud vad jag önskar. En hand puffar på mig. den vill att jag ska gå fram, ge den gamle vad han vill ha. Jag vet vad jag vill ha, jag vet vad jag vill göra. Jag vill sätta mig där på sängen, lägga huvudet mot hans bröst och låta mig andas in den där ack så välbekanta lukten. Lukten som min näsa är så bekant med, men som nu försvunnit och ersatts av en främmande, otrevlig stank. Jag tar sakta upp mina små händer, tittar på dom klumpiga fingrarna och lägger dom sedan på hans hjärta. Jag vill dra ut sjukdomen, det onda, det mörka. Jag önskar att jag hade kraften att så snabbt och smärtfritt som möjligt få det att försvinna. Men sjukdomens onda orm ha bitit den gamle och giftet är för långt in.

Hans hackiga andetag gör mig förvirrad. Han var ju bra förut? Hur kan ett enda år göra en sådan stark människa fullkomligt svag och bräcklig? Som en pappersdocka som någon klippt i. Allting blir sämre, rummet gör ingen nytta. Vems fel är det egentligen? Jag tänker tillbaks på dagen då jag tillät mig själv fingra på gardinen och jag återupplever dess strävhet, hemligheterna det gömde bakom dess tunga väggar av tyg. Aldrig mer. Aldrig mer ska jag låta min nyfikenhet ta överhand så jag blir kapabel till att skada någon.

Ihåliga kyrkklockor klämtar bakom mig. Dom ger svaga signaler till Gud att han har en att hämta, en god människa. Den svarta klänningen kliar något så fruktansvärt, men jag vågar inte klaga på det. Jag vet att det finns värre saker än min klänning för ögonblicket. Kyrkogården ligger i en djup trans, med endast fåglarna som gör så att det känns att tiden inte har stannat helt. Jag tittar på dom, tänker på när vi var lika, när vi var jämnställda. När jag också hade chansen att flyga, högt högt upp. Människor samlas i en klunga, någon frågar mig hur jag mår. Tungan känns uppsvälld som en svamp, men ändå torr. Jag orkar inte svara, utan river istället lite på klänningen, på det där speciella stället där det kliar som mest. Någon svarar åt mig, säger att jag mår bra, att jag nog inte förstått vad som hänt. Jag ser på min mänskliga jämnlike, människan med ögonen fylld av tårar. Jag ser mig runt, låter mig själv se vad som pågår hos alla andra. Deras ögon är ett hav av tårar, som grumlar både deras syn och sinne. De sitter tysta, som statyer, och väntar på att allt ska ta slut. På att det ska vara över, på att få någon slags förlåtelse från Gud över att dom lät den gamle sakta glida ur händerna på dom. Jag kan inte gråta, det är omöjligt. Mina ögon är för fyllda av samvete för att tårarna ens skulle få lite plats. Dom tror att jag inte förstår, att jag inte vet vad som hänt, dom tar mina icke-existerande tårar som ett tecken på att jag aldrig insett situationen. Jag förstår så mycket mer än dom vet.

Och åren går. Den gamle försvinner ur våra huvuden. Lämnar endast kvar minnen av ett mörkt rum och en lukt, en lukt så stark att den aldrig glöms bort. Människorna samlas, pratar men aldrig om den gamle. Jag kommer ihåg när jag satt där, på den hårda träbänken, med ögonen fyllda av samvete. Då trodde jag att det var mitt fel, att dagen då jag drog i gardinen var dagen då sjukdomen fick ett ordentligt tag om den gamles hjärta och själ. Nu vet jag bättre, men ibland undrar jag, om jag aldrig hade gjort det, skulle han aldrig försvunnit? Fåglar flyger över mitt huvud, det var en lång tid sedan jag var en av dom. Sedan jag var så högt uppe i himlen och bland molnen. Jag vill flyga igen men jag vet att jag är för stor. Min chans var då, för längesen. Ute i solen, uppe i himlen. Inte i ett mörkt rum med en unken stank.