Saker som göms i mörkret

av Alexandra Edström 9a, ht 2005

Jag går omkring här, i detta mörker, med endast mina tankar som sällskap. Jag traskar på med förhoppningarna om att få se ljus. Bara en liten ljusglimt skulle räcka för att få upp mitt hopp och min energi. Mina ben är trötta, men att sätta sig ner kommer inte att hjälpa mig.

Det kommer ljud från mörkret. Det morrar, grymtar och sliter tystheten i stycken. Jag hör hur det krafsar sina smutsiga klor mot mina tankar, som om det ville att jag skulle sluta leta. Sluta leta efter ljus.

Hur länge jag har varit här vet jag inte. Efter ett tag tappar man all slags kontroll över tidsbegreppet. Det kan ha varit månader, det kan ha varit år. Men det kan också bara ha varit en dag. För saker som göms i mörkret, dem ser man aldrig. Hur man kommer hit är också ett mysterium. Jag kom hit från ljuset. Det vackra, fulländade ljuset som övergav mig och lät mörkret svepa sin tjocka mantel runt min kropp. Jag vet inte hur många som har varit här eller hur många som kommer att komma, men jag kan höra dem. Jag hör dem. De hör inte mig.

Såhär har jag hållit på länge nu. Jag har gått, traskat; undrat, grubblat och gått igenom mina tankar om och om igen. Jag har vridit och vänt minst hundra gånger, allt för att försöka komma ihåg och minnas hur ljuset ser ut. Jag hör hur det morrar igen. Odjuret klöser sig fram, morrande, skrikande, ylande genom det becksvarta. Hungrande efter mina tankar och idéer. Ofrivillig att ge sig, kapitulera för mig, slår det sig mot mig som vattnet slår mot en klippa.

Mörkret smyger sig fram. Det väller in som dimma, rullar sig emot mitt medvetande, enträget. Det är överallt. Jag andas in mörkret, ser det, hör det, jag till och med luktar det. Det sticker i min näsa, som en obehaglig doft. Jag känner mörkret. Det nästan raspar mot min hud. Som torra blomblad stryker det längs min hy. Lätt, men ändå river det som naglar. Lämnar endast märken kvar. Lämnar ingenting. Här finns varken natt eller dag. Att vara här blir som en enda stor evighet där allting smälts samman. Vem ska jag fråga, vad jag ska behöva göra, för att komma härifrån?

Ibland skriker jag, för att kunna höra något annat än mörkret. Min röst blir bara till ett raspigt ljud och jag måste harkla mig flera gånger för att kunna säga något. Sväljer flera gånger för att halsen ska kunna frambringa ljud, för att jag ska uppleva den där känslan av att tala igen. Men det är aldrig någon som svarar. Hur många gånger jag harklar mig, hur länge jag sväljer och försöker komma ihåg hur orden bildas i min mun. Att jag inte blivit galen är ett under.

Mörkret fyller min vardag, min natt, och alla mina stunder. Jag fortsätter att gå omkring, tänka, grubbla, leta efter ljus och intala mig själv att detta inte är helvetet. Jag lever, jag måste göra det! Jag kan väl möjligtvis inte vara död? Jag andas ju, jag går, mina organ fungerar, jag känner det. Jag känner hur mitt hjärta bultar. Min hy är visserligen vit efter den långa tiden utan ljus men jag vet att jag lever. Jag har alla mina sinnen kvar. Jag känner mörkret med fingertopparna, jag ser det, känner det, hör hur det formar sig runt mig. Men blir jag lyckligare med vetskapen om att detta inte är helvetet, att denna plats inte har fångat mig i min odödlighet? Om jag nu dog, skulle jag komma bort från detta, skulle det göra mig lycklig?

Jag skriker igen. Eller, möjligtvis inte skriker, men gör det bästa för att kunna få någon slags kontakt med vad som än kan finnas därute. Ett eko kommer tillbaka. Ett eko? Under alla mina stunder då jag har samlat mig själv till att ge så mycket ljud som möjligt, har jag aldrig fått något tillbaks. Inte ens ett eko? Eller var det ens ett eko? Är det någon där? Jag skriker igen, det är inte ens ord, men jag hör hur ljudvågor kommer till mig. Jag kan nästan se dem, hur de fladdrar i mörkret och gör världen omkring min alldeles darrig.

- Är detta mitt helvete?

Jag frågar tyst, inte alls med den styrka som jag skrek med. Jag är nästan rädd, att höra något annat än mig själv känns obekant, främmande, nästan misstänksamt. Tänk om jag får ett svar? Vad ska jag då göra? Och den största frågan; vem är det som svarar?

- Tror du det?

Rösten känns kall, som metall och den skär som en kniv mellan mörkret, fram till mig. Jag blir svettig, gnider händerna mot varandra av nervositet. Vad ska jag svara? Vad borde jag svara? Ett stråk av paranoia drar igenom mig. Det blir lätt så, människor som tillbringat för mycket tid för sig själva lär sig sedan att bara lita på sig själva. Man finner det obehagligt att anförtro sig åt någon annan, med den galna idén att denna person någon dag kanske kommer att lösas upp i det tomma intet. Jag borde nog svara, det hade varit både dumt och oartigt att inte göra det. Men ändå, vem döljer sig i mörkret?

- Jag vet inte. Mina tankar stretar åt olika håll.

Det blir tyst. Alltför länge känner jag den där dova, vibrerande tystheten som man endast kan finna i mörkrets omsvepande mantel. Jag väntar. Tiden går och går. Men jag väntar.

Någonting i mitt huvud säger att jag borde ge upp. ”Strunta i det!” säger det. ”Du kommer aldrig komma härifrån, aldrig. Du kan gott bli lämnad åt ditt öde”. Är det Odjuret som talar igen? Ska jag stänga ute dessa röster? Dessa röster som viskar i mitt huvud, dag och natt. Ett myller av ljud har börjat bildas sedan jag fick mitt eko. Jag hör dem svagt. När mörkret sänker sig så som bara mörker kan och allting blir tyst som i graven, hör jag dem.

Som varje människa har jag tillbringat alldeles för mycket tid åt att leta efter saker som jag redan vet är ouppnåeliga. Jag är mycket medveten om att jag kanske aldrig kommer komma härifrån, men jag är blåögd och naiv, så som man borde vara ibland.

Jag inser också att min kropp har åldrats. Lederna känns stela och oböjliga och fingrarna är härdade, när jag drar dom mot mitt ansikte. Jag har djupa fåror och huden känns raspig mot fingertopparna. Men lustigt nog har jag inget skägg och håret är inte grått och tovigt som det borde vara. Allt jag har är en hård, stickig skäggutväxt. Men kroppen känns tyngre, mycket tyngre än vad den kändes förut. När man är ung flyger man fram, fjäderlätt. Men när man sedan växer upp, inser man att världen inte är så som den först verkade, och kroppen tyngs ner med stora bojor av ens egna samvete, skuld och girighet.

Ska jag ropa igen? Jag vill, vill så fruktansvärt få något slags svar. Något som jag kan utgå från och sakta bygga mina funderingar på. Men jag behöver ingen att lita på! Detta klarar jag själv, det vet jag. Men får jag bara en ledtråd, en liten ledtråd att gå på, så kommer jag fixa det. Det skulle ge mig hopp, ljus, i min alltför mörka vardag. Men är det inte vad det här stället handlar om? Att sakta men säkert rycka undan någons själ bit för bit, dag för dag. Att stjäla ens hopp så man till sist tror att världen på riktigt är såhär mörk, såhär illvillig och lömsk.

-   Har jag fortfarande kvar min själ?

Ett desperat rop på hjälp, bokstavligt. Något för att locka fram vad som än gömmer sig i mörkret. Vem som än sitter där och ruvar på alla svaren. Jag tänkte att en intelligent fråga kanske kunde locka fram något, ett litet stycke nyfikenhet över mig, min existens, min själ. Det är fortfarande tyst. Gjorde jag fel? Tusen frågor drar igenom mitt huvud, för jag har blivit en slav under frågvisheten. Jag har blivit som många andra, som inte kan tygla sin tunga och vill ha svar på just sin fråga.

-   Saknar du den?

Jag hoppar i stillhet till. Jag hade aldrig förväntat mig ett gensvar på min så banala fråga. Svaret är som tidigare, lite lätt nonchalant och med en undermening som jag inte kan förstå. Är det meningen att detta är det jag ska gå på? Ska min så viktiga fråga få ett sådant svar, som knappt berör mina tankar de minsta?

Jag känner hur vreden brusar upp inom mig. Det är en befrielse att få känna någonting annat än ett lugn hela tiden. Det brusar upp inom mig som en eld. Hettan omger mitt medvetande och lågorna flammar upp. Men det är ingen nytta. Vem kan jag ta ut min vrede på? Vem är jag ens arg på?

Jag är arg för att jag finner mig själv till ro här, här i mörkret, mörkret som jag har byggt upp mitt hat för. Vill jag verkligen hitta ljuset? Vill jag bli omlindad i ett vitt sken där alla kan se mina brister och synliga skador? Har jag underskattat mörkret för lite och ljuset för mycket? För, i ljuset ser ju alla vem jag egentligen är. Den jag borde vara. Dom ser mitt liv genom att bara titta i mina ögon och dömer mig efter mitt utseende. Har jag blivit så fixerad vid att dagdrömma mig bort härifrån att jag glömt hur verkligheten egentligen ser ut?

Jag svär högt ut i tystheten. Det känns som om mitt mål fått en värdelös vänding. Som om allt jag kämpat för, allt hat jag har byggt upp, allt som jag någonsin stretat för, inte längre spelar någon roll. Jag inser sakta att min så kallade värld håller på att förstöras. Det jag byggt upp, blev förstört lika fort. Borde jag lita på mörkret istället? Borde jag sätta min tillit på det som har gäckat mina drömmar, spelat den största av roller under min vistelse? Det känns nästan som en mardröm. Som när ett barn får reda på att tomten egentligen inte finns. När man får reda på att allt det man någonsin trott på, aldrig existerat. Men jag vet ju att ljuset finns, jag har sett det, rört vid det, andats in dess ljuvlighet. Men var det verkligen så? Har jag under min tid förskönat både ljuset och dess egenskaper?

Jag känner att jag skakar. Inte av köld eller bitterhet utan av rädsla. Mina tankar har bytts ut. Från hopp till förfäran. Mitt hopp gav upp på mig, gick iväg och såg sig aldrig över axeln igen. Mina armar känns som bly, mitt huvud är som ett enda virrvarr och hjärtat dunkar öronbedövande. Jag kommer ihåg visa ord jag hört när jag var ung. eller, yngre snarare. Allt det där känns meningslöst när man väl står där, vid sitt livs vägskäl. Då glömmer allting man någonsin lärt sig i livet och går rakt på sin rena instinkt.

Jag inser att jag hade fel. Under min vistelse inser jag att jag hade fel. Och jag glömmer ljuset. Och jag glömmer dess charm att sträcka sig till varenda skugga. Glömmer att det någonsin funnits och vad det hade för verkan.

Och jag drar mig undan i mörkret.

In i mörkret som välkomnar mig med öppna armar.

Och där stannar jag, för evigt.