Nattetid

Jenny Wickander 9E 1996

Mörkret tätnade hastigt, slöt sig om de böljande trädkronorna, dolde skickligt allt ett öga kunde uppfatta. Natten skrämde skröpliga, klena varelser, med sin gåtfulla, ogenomträngliga djuphet. Saknanden av krafter till motstånd, försvar och uppsikt i natten fick dem att samla sig i stora familjer på svåråtkomliga gömställen. Faror hotade överallt, kattdjur, jägarfällor, rovfåglar, i en dunkel tystnad av mörker.

Sluga, illmariga kattdjur smög ljudlöst i skogens lummiga marker, smög letande efter gömställen med föda, till deras smidiga, hungriga kroppar. Vakna ögon avslöjade dem i mörkerlagd skog, avslöjade klipskhet och kvickhet. Öron spetsades, ögon smalnade till springor, långa kroppar kröp samlade ihop, förberedde attack. De jagade låg orörliga, tätt tillsammans, medvetna om hotet i mörkret, lyssnande efter obekanta dofter, lystrande efter riskfyllda ljud. Tryggheten försvann i mörkerhöljet, isande kramade ovissheten deras modfällda hjärtan.

Medvetna om att jakten medförde undergång för torftiga smådjur, drog sig förnöjda jägare tillbaka i ett omsvepande mörker.

Solen arbetade sig upp ovan horisonten, klättrade glödande över lövtunga träd, utefter rundslipade berg, genom disiga ängsmarker. Mjuka, ljumma morgonstrålar blev eldigt hettande i täthårig kattpäls. De sökte skuggiga platser, undanskymda solen, där de kunde slicka sig rena från torkat blod efter nattliga byten , förnöjt spinnande, och keligt hjälpsamma.

Solstrålar sökte sig genom bladen, sökte sig retande till solskygga djur, sökte efter svåråtkomliga platser. En mäktig, mörk hanne skakade flåsande på sin enorma kattkropp. Han hade vattniga, gulvariga ögon, dragna till två streck i ett sårigt, hämdlystet svart ansikte, slagsmål kunde spåras till en sårig buk, svansen rörde sig retat, skvallrade om att ingen fick störa, komma i närheten. Ensam hade han sökt vänner, men satt skräck i alla varelser. Alla fruktade honom.Byten fruktade honom Katter fruktade honom. Människor fruktade honom. Som ungkatt var han färdigvuxen långt innan syskonen, de drev honom ur flocken, för att få födan att räcka. Faran retade och lekte sin ovänliga lek med honom, gjorde honom föraktfull mot omvärldens alla väsen. Ensam stövade han ut i vildmarken, djur darrade inför åsynen av honom, människor sprang bävande efter bössan, katter hyste fruktan för den stora kroppen.