Novell
Jon Persson 9:1a Ht 1999
Jag hade hoppats på att få veta, hoppats på att få veta något av värde, bara något. Jag kom till denna plats ensam, inte av egen vilja, men ensam. Man hade pressat mig, övertalat mig, ingjutit hopp i mig, man hade visat på andra som lyckats. I detta nu var det en klen tröst, allt hopp rann av mig som smält is, lämnade en tomhet, en tomhet som kylde min redan kalla kropp.
Här kunde inte finnas något att lära, inte i detta kaos, detta helvete. Överallt sprang människor om varandra, små som stora, långa som korta, pojkar och flickor, överallt. Jag blev stående mitt i detta skrikande, skränande. Ånger och olust började sippra fram där hopp en gång funnits.
Jag började sakta röra mig framåt, genom detta hejdlösa virrvarr, långsamt och dröjande.Jag hade kommit för att lära, kommit för att inviga mig i kunskap, få kännedom. Man hade sagt mig att det var viktigt. Men aldrig att det skulle lyckas, inte här och inte nu.
Jag dröjde någon i den ständigt strömmande
massan, en jäktad bövel med en sliten bok i sin hand. Jag samlar mig, formulerar
min undran, finner ett lagom tonfall, böjer mig aningen framåt............
- Ursäkta?....nummer 163.....var kan jag finna skåp 163?
- Nästa trappa upp till höger! skriker han vredgat allt medan han åter försvinner
bort virrvarret.
Jäkt och stress, jäkt och stress, alla dessa människor som springer om varandra, detta kaos av korridorer, dörrar, fönster och nerkladdade skåp. Min förtvivlan växer sig större, starkare, gräver sig allt djupare in i mig. Allt är fördömt, jag kommer inte att lyckas, det går inte. Nästa trappa upp till höger. Får inte ge upp. Jag tvingar bort förtvivlan, det måste lyckas, måste klara det. Jag pressar mig genom virrvarret. Knuffad, stött och trängd fortsätter jag, nästa trappa upp till höger.