Novell

av Ena Zunic 9a, ht 2005

Det blir enbart ett kortvarigt besök. Folket förtörnar mig med sitt eviga tjat. Jag kommer från den eviga tystnaden till detta läger för vetgiriga turister. Jag har frågor, tvivel, men alltsammans ska jag få klart för mig i en enda hast. Önskar kunskap och förklaringar för att riktigt kunna förstå innebörden och fastställa passande betraktelsesätt varpå jag funderat så mycket. Och så är allt oklart. Folket liksom jag ovetande, okunniga. Frågande kommer de med spörsmål, gråtande över de ovissas svar. Folk som springer, gråter, stammar. Osynliga typer som förtvivlat ställer frågor om och om igen. Vaktmästare som desperat målande och snickrande försöker hålla historiens hus levande. Ansenliga, oklara typer som lyssnar, hör, tittar. Springer, gråter, stammar, sörjer och ber. Intagen och inmundigad av okunskapen. Förtvivlad. Det skall glömmas bort alltihop! Det skall kommas ihåg alltihop! Det skall glömmas bort och kommas ihåg, bort och ihåg, ihåg och bort!

Jag blir stående, hetsad, plågad av mitt grymma ovetande, uppriven av denna råa syn. Jag gråter; arg på denna brutala man. Äntligen öppnar de grova männen portarna, jag stiger in och bakom mig hörs ett dån. De eskorterar mig. Man granskar väggar, golv, ugnar, man iakttar av den orsaken att det är det enda man kan göra, det enda. Tidpunkten vi valt att komma på är löjlig, sextio år sena och fortfarande är allt i oordning. De för mig bort mot mörkrets byggnad. Konstruktionerna är nu få, annars är allt sig likt; kyligt. Halvfärdiga gamla sängar, kalla ihåliga väggar, en stor men nu slocknad härd.

Fort springer jag ut för att sedan långsamt blicka in igen, ack där är få men tillräckligt plågsamma saker, som man är tvungen att ha samröre med. Allt här är förfärligt, och jag blir bara mera uppriven, höggradigare förbannad. Och jag som antog att jag skulle klara det, att allt bara var en överdrift, en förstoring av något som inte var så farligt. Istället möter jag det jag minst väntat mig.

I denna uppståndelse bryts jag ner, denna av mig hävdade överdrift konstaterar jag nu starkt som en underdrift, en värdering i underkant. Jag går i ljus, likasom i mörker grå, svart och vit. Jag går starkt nedböjd, hopplöst förtvivlad och obotligt sorgsen. Jag går långsamt och släpigt bland dessa stressade individer som sakteligt springer. Om natten ligger jag och tänker; orörliga tankar som skär mig djupt inombords, utan att kunna skapa mig en uppfattning. Förtvivlad, omtumlad, förstörd. Kväll efter kväll, kväll efter kväll. Allt här står nu ohyggligt stilla, till skillnad från den tid då när det var fart på allt.

Med ett likblekt ansikte går jag runt som en tok, min förtvivlan sätter långsamt sina spår, oändlig fruktan och meningslös huvudbry över vad som egentligen hände. Jag tänker mycket, men när jag vill prata tillåter situationen inget tal. Men jag bryr mig inte, jag tänker prata, jag vill inte hålla allt för mig själv, jag vill inte fundera ytterligare kring dessa varelser, dessa monster och demoner. JAG VILL HA SVAR! Jag tänker snart fråga efter djävulen, jag vill veta var han befinner sig. För jag har ingen skam, jag håller inte igen, jag uttrycker mig argsint bland dessa lugna individer, skakad av denna plats, detta fängelse, vårt helvete. Kväll efter kväll.

Oftare och oftare får jag mina bottenlösa tankar. Spörsmålen och brydsamheter. Dessa vilsna svar som inte vill möta mina svårställda frågor. Oftare och oftare ligger jag med slutna ögon utan att sova, utan att kunna sätta stop för huvudbryt. Slutligen är jag inte i stånd att fortsätta på detta sätt. Denna förskräckliga oklarhet gnager i mig och skapar lidande. Det är ett lidande som förtörnar mig, långsamt skaver det inom mig och aldrig ger det mig ro. Jag måste spörja, försöka få dem att förklara så att jag kan börja fastställa, för att sedan kanske förstå. Och förstod jag bara det kunde jag kanske till och med veta och då skulle allt vara rätt. Då kunde kvällarna gå till sömn och dagarna till sådant som vanligt folk gör.

Jag hämmar en som långsammare än resten far förbi.

- Ursäkta … Ni skulle väl inte kunna förklara för mig..

- Förklara för dig? hojtar han uppmärksamt, men är redan bortom räckhåll.

Då inser jag att min handling är skrattretande. Kära nån', inte kan väl en ovetande förklara något denne aldrig själv ens en gång undrat över. Möjligtvis kan denne ha tänkt, men aldrig så djupt att en fråga har ställts och besvarats. Jag blir generad.

- Å det var ingenting skriker jag, mörklägger rummet och går en kväll tillbaka.

Så går igen kväll efter kväll. Lakanen börjar bli smutsiga, jag är däven, däven. Runt omkring mig liv och död. Det fotograferas och raderas, ståhej och skrik, nedlåtande trappor, frågvisa barn, påminnelser, skor och hår innanför stora glasfönster, livlöshet i massor. Jag funderar ytterligare. Jag söker hålla lugnet, men det blir svårare och svårare. Det går inte, jag står inte ut, min röst dignar, förtvinar fullständigt. Jag måste spörja, höra mig för, få svar hos någon. Denna sabla miljö får mig att förargas, detta harmfulla ställe förtörnar mig, förtörnar mig.

Åter stoppar jag en kväll en utav de mindre snabba. Jag måste visa tapperhet, jag får inte låta honom känna min svaghet, jag måste visa mig stark.

-  Ursäkta.. Ni skulle väl inte kunna..

-  Hur kan jag stå till tjänst? säger han mycket högstämt.

Jag blir åter förlägen. Vid dessa bestämda ord finner jag att jag tänkt uttrycka mig allt för enkelt. Jag befinner mig i en alltför oredig sinnestämning. Jag högaktar denna vänliga men orubbliga ton, jag söker snappa upp just den. Jag önskar själv ungefär just detta bergfasta tonfall. Medan jag lite oaktsamt slänger blickarna mot hans fotoapparat, söker jag kasta fram det hela så halvt nonchalant:

-  Jag funderade Å det var någonting kring...

Men denna teater får mig att tappa fattningen och jag känner frustrationens försök att tränga fram, men tankarna är fortfarande oidentifierbara och rösten den darrar, som när ett barn beskriver något denne vet mycket lite om.

- Var.. Var denna man djävulen eller.. eller bara förbaskat ond?
Han granskar mig, granskar mig från topp till tå. Han står länge och betraktar både mig och rummet vi står i. Medan ett litet barn står och drar honom i byxbenet för att påskynda processen frodas i hans huvud tankar. Han förvånar mig. Mannen tar tag i barnet och ursäktar sig, han säger att jag får söka upp honom. Han ger mig ett löfte och säger att vi får talas vid någon annan dag.

Och så är han borta.

Kvar står jag, övergiven, ensam. Han har rätt. Jag borde ge honom tid, inte kan man stoppa en stressad individ och kräva svar. En vanlig stackars far är inte skyldig att veta besked om detta. Det är komiskt att jag ens försöka kräva detta utav de ovetande, de okunniga, de stakars jäktade satarna.

Dagar går och jag är förtvivlad, dagarna de går. Hela tiden tänker jag på mannen, mannen som förvånade mig genom att släppa frågan, mannen som hade, men struntade i att ge mig svaret. Jag tänker på pengar och makt. Makt är pengar, pengar är makt. Krävde djävulen makt? Krävde han folkets pengar för att få makt, tog han folkets liv för att tjäna pengar och därav makten? Må jag förbannas! Varför förstår jag mig inte på detta? Jag väntar på svar och under min tid som lärling förstår jag ingenting. Jag väntar och vänta, väntar och väntar. Snälla säg mig, snälla förklara för mig! När kommer han, när kommer kunskapens konung att förklara för okunnighetens tjänare? Jag ser honom inte. Han kommer inte, kunskapens konung är förlorad, jag ser honom inte sen den dagen då han försvann. Hans bortgång gör att mina tankar frodas mer och mer. Varför vet jag inte vart han befinner sig och om jag visste borde jag då söka upp honom? Nej för allt i världen, jag vågar inte.

Kväll efter kväll ligger jag återigen i min säng, bland dessa smutsiga lakan. O gud i himmelen inte ens här, inte ens bland min egen smuts förtjänar jag att vara. På dagarna tar jag mig ut ur rummet. Jag vandrar bland boskapen, jag kliver över kilometerlånga ängar. Mina fötter smärtar och jag grubblar tills tankarna långsamt blöder och får mig att lida, att känna smärta. Min nyfikenhet för mig långt ut bland det som är kvar, svart, tomt. Dag efter dag. Smärtan blir outhärdlig och jag gör allt för att slippa.

Klockan springer, varv efter varv besegrar den mig. Överallt ser jag hur det fotograferas, raderas och börjas om. Man glömma bort och komma ihåg. Jag, jag söker och söker. Jag letar överallt. Förtvivlad och arg. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att just jag är ovetande? Jag vet varför jag kom hit, min avsikt den var bestämd. Jag skulle få veta vem djävulen egentligen var och sedan skulle jag själv se över saken och komma fram till ett passande betraktelsesätt. Men jag söker och söker, jag kan inte finna svaret själv, så därför söker och söker jag efter denna man som lovat mig ett svar. Runt omkring mig springs och ses det, det förträngs och påminns. Jag söker SVARET ! JAG SÖKER SVARET ! SVARET ! O gud i himmelen snart ber jag min bön angående svaret, ge mig svaret. Snälla bespara mig min smärta och ge mig svaret.

Kväll efter kväll. Kväll efter kväll. Jag tappar kraften, styrkan sugs ut ur mig kropp likt blodet ur en människa då vampyren gjort sitt ovälkomna besök. Mina ögon blir trötta, händerna orklösa. Runt omkring mig tystad och koncentration, stillhet och förtvivlan. Det är fullständigt hopplöst för jag trodde att alla förstod. Inte kan vi göra allt själva, inte kan jag göra allt själv. Jag behöver styrka för att kunna ge mig ut och leta. Jag får inte ge upp, jag måste fortsätta söka. Inte kan ni sluta er i er själva, ni bygger murar som vi nu måste rasa.

Jag har förlorat kraften, jag skall visst icke söka mer, jag skall visst icke söka.

Min desperation blir nu vanvettig, vansinnig. I fullständigt förvriden sinnesstämning kastar jag mig bland de nu gula lakanen. Jag knuffas ner på golvet, av smutsen som nu har övertaget. Betongen kyler snabbt ner min kropp och den skakar, jag skälver av köld. Svaret! Svaret! Nej själv kan jag inte finna det, ensam kan jag inte! Kanske skulle jag nu ta och leta upp mannen som gav mig sitt ord på att vi skulle pratas vid senare. Kanske skulle jag nu kunna be honom svara på min förfrågan. Jag menar, kanske skulle man kunna pratas vid över telefon? Nej, nej! Inte ska det ske genom en tråd, samtalet ska vara levande. Jag väntar på mannen, jag väntar bestämt på honom. Han kommer säkert när som helst, för jag vet att han kommer. Snart, snart, snart så är han här för ett löfte är ett löfte.

Men han kommer icke någonsin, han visar sig aldrig, nej inte undra några omständigheter kommer han. Nej, aldrig, aldrig någonsin! Nej inte ens här, här bland den djupa kylan förtjänar jag att vara, inte ens på betongen som långsamt tar min ork.

Alla andra de fundera under tystnad. Jag, jag väntar på en individ som förhoppningsvis kommer.

Alla andra de springer, stammar, snyftar, sörjer. Jag, jag överväger; vänta eller avstå? Kanske skulle jag kunna skriva det på ett papper, som jag sedan skulle sätta upp bland de fruktansvärda planscherna? Kanske skulle man kunna ringa? Icke, Icke! Man ska på inga villkor ta det genom en tråd, man ska på inga villkor ta det genom en lapp.

O, kära gud uppe i himmelen! Nu känner jag att orken sugs ut ur min kropp. Snart! Jo snart orkar jag inte mer! NU om en stund är jag orklös!

Å du den allsmäktige, å du den allsmäktige!

Då stiger jag upp. Jag står nu på golvet. Jag håller mig vid gaveln. Det är min säkerhet. Argsint kramar jag den hårt. Jag står nu upp och väntar, för han kommer väl snart? Nej han kommer inte. Han kommer inte därför att det var jag som skulle söka upp honom. Jag släpper långsamt taget om min säkerhet, jag måste sansa mig. Jag måste ta mig ut.

Ute erövrar mörkret snabbt ljuset. Och dimman sprids. Det är fortfarande tyst, alla de tänker, alla de grubblar i ljudlöshet.. Tystnaden irriterar mig. Men inte säger jag något, för att bryta mot det som pågår. Nej inte nu, inte här, inte så. Jag måste finna styrka, jag måste fortsätta mitt sökande. Framför mig ser jag ofta herrar med barn. Då rusar jag fram för att sedan besviket rusa tillbaka. Jag ser honom inte, vart är han!? Jag kan inte finna honom. Men vid en stuga står en herre väldigt lik den jag söker, han har finbyxor, vit bussarong och röd starkt åtdragen kravatt. Kroppen är stor och styrkan lyser igenom, håret djupt svart likt kvällen då mörkret övertar ljuset.

Tystnaden. Jag försöker att bryta tystnaden, jag söker att säga något för att bryta den, tystnaden. Jag kliver med raska steg mot stugan, jag vandrar snabbt mot mannen som har ryggen vänd mot mig och stannar strax bredvid.

- Ursäkta, hör jag mig själv säga. Ursäkta, ni skulle väl inte kunna förklara för mig?..

Innan jag hinner avsluta den än så ostabila meningen, vänder sig den mörka herren mot mig. Hans havsblå ögon fångar min blick och håller starkt fast den. Han ser förkrossad ut, han stirrar på mig utan att röra en min. utan att visa några som helst tecken på gensvar. I armen håller han sin marinblåa vardagskostym. Hettan har givit honom två stora pölar på den nu alltför skrynkliga bussarongen. Han tar på kråsnålen. Han behåller lugnet.

- Förklara för dig? Detta odjur vet jag ytterst lite om. Trots detta skall jag förklara något jag själv inte har tillräckligt med kunskap om, för att få dig att förstå?

Han avskräcker mig. Han tystar mig. Då granskar han mig ytterligare en gång, han dryftar grundlig med en skarp blick. Plötsligt backar han långsamt steg för steg, efter att ha iakttagit en lång stund. Han avskräcker mig. Han tystar mig. Så ökar herren farten och försvinner. Han säger inget mer. Han granskar mig icke mer. Han ser inte åt mitt håll ens en gång, han finns nu inte längre kvar.

Jag faller nu i djupare tankar, jag är förkrossad. Men han ser det icke, för han är inte kvar. Tankar å tankar ! De smutsiga funderingarna i mitt huvud; likt ohyra har de långsamt brutit mig ner, bit för bit. Inte helt, men nästan. Fortsätter jag kommer jag snart att möta djävulen, vare sig det är den jag tror eller inte, så kommer han att visa sig. Mina tankar är inte längre sunda, det för mig nu till vansinne. Jag vacklar mot utgången. Jag väljer att säga adjö, jag orkar inte längre kämpa.

Jag är orklös.

Jag går bestämt, oundvikligt mot utgången.

Och jag vandrar bort till den odödlig tystnaden, varifrån jag kommit.