REGNDROPPAR

Josefin Tuuri 9:1a Ht 1999

Späda regndroppar sipprar ner från det sollösa himlavalvet, förenas långsamt i små formlösa vattenpölar. Med en iakttagande blick följer jag detta skådespel. Det förefaller för mig som ett mästerverk. En oskyldig föreställning, ett uppvisande av dessa betydelselösa, späda droppar, men ändå så vackra.

Jag är bedrövad, ty jag finner en diger orättvisa. Min förtvivlan är gränslös, omåttlig. Snälla! Snälla säg mig, besvara mig, låt mig spörja. Dessa banala små liv lever i en avgränsad, fridfull värld, utan ynka förtrogenhet om deras existens. Men lika fullt har de funnit förmågan att skapa sig en frihet, skapa sig en mening, ett liv.

Varför? Säg mig varför? Ångesten river väldiga sår i min livlösa kropp. Sliter upp mina innersta känslor, blottlägger mina funderingar och tankar. Nu är jag så tätt omgiven av smärta och obehag att jag i min förtvivlan att finna en utväg, upphetsande vänder mig mot det gåtfulla himlavalvet. Men jag är avskuren från omvärlden av denna mörka, tungsinta massa, tillåts inte att pressas igenom, tillåts inte att komma dit upp, tillåts inte att bli fri. Ty denna ondskefulla massa står framför mig som en ogenomtränglig mur, som långsamt växer sig allt högre, allt tätare.

Inte ännu, men snart. Jag måste ropa, jag måste bönfalla: - Varför , varför finns jag. Men tiden strilar iväg, pulserar livligt genom min matta kropp. Det är omöjligt att hinna med, ja alldeles omöjligt. Jag är omringad av detta enformiga sipprande, detta evinnerliga droppande. En djup ekolös tystnad träder dröjande in, oförmodat slutar jag jämka på lederna, slutar blinka, slutar svälja, slutar, slutar, alldeles slutar.

Allt detta, all brist på förståelse, all ensamhet, allt, allt, skulle kunna gå an ända, men ovanpå alla bedrövelser finner jag mig sökande efter min kärlekslängtans flämtande låga. Den bränns, den lågan, och smärtan är inte ljuv. Gång på gång hör jag en likgiltig, bedövad, röst. Full av okänslighet men ändå berörande. Gång på gång. Optimister, pessimister och realister, alla uttalar oförtröttligen sin mening. Jag förstummas bort från deras närhet, av deras överdrivna hänsyn, förstummas av deras trevande val av samtalsämne, som skulle kunna tänkas lämpa för mig, förstummas av att de hejdar sina befängda tomgångssamtal när jag nalkas.

Jag ställer min korthuggna fråga, står stilla, blir mindre stadig, vacklar för trycket från deras ordsvall, vacklar och söker stöd, lyfter handen i en avvärjande åtbörd, som byts ut en av mina magiska gester, den där att nästan vidröra, nästan, men inte fullfölja. Men ingenting händer som ger näring åt min oro, nej, ingenting händer. Det blir alldeles tyst, alldeles stilla. Människornas blickar skrider, viker undan, ty de bemödar sig att gömma sina bottenlösa, förstämda hemligheter. Deras djupaste känslor döljer sig längst in bland de osagda orden. Jag blir hånad, snäst, bespottad av dessa oberörda människor, men ändå finner jag mig avundsjuk på dessa individer , ty vissheten härskar över dem. Så rena, så obefläckade. Långsamt kvävs jag bland de tunga skuggorna på förnuftets botten, försummar glädjen i glittret som speglar sig över det lätt lekande skvalpet på ytan. Långsamt stillas min späda, uppgivna livslåga. Långsamt.