Skolår

Maria Björklund 9a Vt. 2003

Den gråhåriga damen tittade på mig med sina intensiva gröna ögon, presenterade sig, och satte sig ner. Min första skoldag rusade mot sitt slut, som Malin Ewerlöf löper mot mållinjen. Men dagens slut var inte målet. Det var starten.
Hon var snäll, Lisbeth. Hon ville göra något för alla. Hon ville göra något för allt. Hon ville göra något för världen. Mina tre första skolår bestod av lek och skratt blandat med allvar och gråt.
Vår fröken gjorde allt så levande. Hon skulle kunnat få en sten att hoppa. En gång när vi läste om krig, fick vi uppleva orättvisan i ett krig. Vi fick uppleva hur bra andra hade det, medan vi själva satt under bordet och åt knäckebröd och drack vatten. Orättvist tyckte vi då. Men nu vet man bättre. En annan gång när vi läste om jordbruk skulle vi lära oss vad det finns för slags grönsaker. Så Lisbeth tog med oss till grönsakstorget där vi handlade. Gurka, aubergine, morötter, kronärtskockor, isbergsallad, potatis, rotfrukter. Jag kommer aldrig glömma smaken av den grönsakssoppan.
Vår fröken avskydde läxor. Vi fick inte en enda läxa under hela lågstadiet. Hon ville att vi skulle vara barn så länge som möjligt. Hon ville att vi skulle leka istället för att läsa läxor. Men då, för nio år sedan, ville jag inte vara barn och leka längre, jag ville vara vuxen och läsa läxor. Men idag tackar jag Lisbeth för att jag sluppit en tredjedel av grundskolans läxor. Tack!
Det var en solig sommardag när vi skulle ta farväl av lekandet. Solig och sorglig. Sorgligt solig. Den ljumma vinden sjöng om sommarlov, båtar och frihet. Trots solens blonda strålar, så kändes allt mörkt, tungt. Slut på barndom. Början på vuxenliv.

Sommaren mellan trean och fyran var fylld med spänning och avund mot dem som ännu inte upplevt lågstadiet. Vi lekte dunken, badade, hoppade hage. Pressade ut den sista leken ur bandomen. Pressade ut citronsaften ur citronen tills den var helt krustorr. Och precis då började mellanstadiet.
Vi fick en ny fröken. Jättesnäll. Men inte så levande som Lisbeth. Inte med samma varma existens. Vi började plugga. Siffror, bokstäver, kartor, årtal, namn passerade mina ögon. Passerade utan att stanna. Satte sig fast på näthinnan, för att sekunden senare lösas upp och försvinna. Upphöra.
Fröken blev med barn och vi fick byta lärare många gånger. En gång hade vi en kolsvart afrikan, som pratade en lustig blandning mellan svenska, engelska och zimbabwiska. Vi hade väldigt kul med honom. Vi tittade på bilder från Zimbabwe, fick höra roliga afrikanska berättelser och busade mycket. Under den här tiden började en smal strimma av känslan att gå på lågstadiet infinna sig. Vi lärde oss så mycket om livet, vi hade så kul. Men så fort Moses lämnade vår klass försvann strimman. Som om den aldrig funnits där.
Efter sexan skulle vi byta skola. Byta klass. Byta bort känslan av trygghet mot nervositet och barhet. Vi fick önska vilka kompisar vi ville att man skulle komma i samma klass som. Det var knäpptyst i klassrummet den dagen. Domedagen. Vissa skulle bli önskade. Andra skulle bli bortglömda. Jag och några av mina bästa kompisar blev önskade. Av varandra. Några veckor senare kom klasslistorna. Bleckmarkerade namn. Önskade namn. Mina bästa kompisars namn. Vi kom alla i samma klass.

På den nya skolan skulle vi bli vuxna. Det visste vi. Vi skulle få ta ansvar, något som var väldigt nytt. Vi skulle inte få veckoblad där veckans läxor stod. Vi skulle själva ansvara för att vi gjorde läxorna. Egna skåp, nycklar och klockor symboliserar också ansvaret vi väntades att ha.
Alla intryck första dagen på högstadiet gav mig huvudvärk. Huvudet höll på att sprängas sönder av allt som man sett. Känslorna tog för stor plats. Nyfikenhet, spännig, besvikelse.
Efter några veckor skapades en hets. Att vara någonting. Att vilja någonting. Att bli någonting. Man var tvungen att försöka. Att anstränga sig. Korridoren slukade ljuset från de små fönstren. Aldrig tidigare hade jag känt mig så ovälkommen i en skola. Det var inte längre roande att gå till dit. Vilja och betyg var det enda som fick mig att överhuvudtaget andas den unkna klassrumsluften. Slitna gardiner berättade historier om elever från sextiotalet. Om droger, problem, feminism och underkända prov. Lusten att lära förekom inte längre.
Lärare tryckte in kunskaper i våra huvuden. Tryckte och pressade tills det inte längre fanns någon plats. Och när huvudet var helt fullt tryckte de in ännu mer. Som om robotar hakat upp sig i samma rörelse.
Livet började fyllas av andra saker som man tycker är viktigare. Kärlek, kompisar, café, kläder och pengar. Men fortfarande fanns skolan där någonstans, som en stadig grund till de hus man börjat bygga väggar på. För utan skolan hade inget annat funnits. Ingen kärlek, inga kompisar. Skolan ger så mycket mer än vad man tror. Kunskaper som man tror blir bortglömda sitter kvar hela livet. När de väl är intryckta försvinner de inte ur huvudet. En tatuering som aldrig går bort.
Jag var i skolan på dagarna, var med kompisar på kvällarna och pluggade på nätterna. Det gick bra för mig. Kanske skulle jag bli någonting. Proven la sig i almanackan. Tätare och tätare ju längre tid jag gått på högstadiet. Men snart är det förbi, slut, över.

Vi kämpar alla in i det sista. Vi har lärt oss att vara någonting och att vilja någonting. Kanske var det Lisbeth på lågstadiet som lärde mig vem jag är, vad jag vill, vad som är rätt och fel. Kanske var det den gravida fröken på mellanstadiet, som fick mig att inse vad som är viktigt. Kanske var det Moses, som visade mig värdens alla skillnader. Kanske var det lärarna på högstadiet, som fick mig att bli, den jag faktiskt är.
Den efterlängtade skolavslutningen är nu så nära att man kan smyga sig till den och fråga vad som kommer härnäst. "Livet" svarade den. Livet.