Sommartider

Sommartider

Jenny Wickander 9E 1996

Han ansågs hård, kylig och elak. Sysslade med onödiga saker dagarna, nätterna i ända, yttrade sej sällan, förutom när han mötte någon av sina många,likasinnade polare, då han på sin höjd sa "tja". Han gick fortfarande i skolan, utan att egentligen behöva det, utan att intressera sej för något, utan att lyssna på de som "ville hans bästa". Han bara flöt omkring, helt ointresserad medan hans "kompisar" skaffade sej en livsviktig utbildning, för att kunna slå sej fram i de vuxnas värld. Han hade inte ont om kompisar, men de var av "fel sort" enligt hans föräldrar och återigen "de som bara ville väl". De menade på att de var ytliga, obehagliga och odrägliga. De liknade honom, i utseende och sätt, med skalat huvud, tjocka, svarta eller gröna jackor, grova kängor med stålhättor som ofta användes sena nätter inne i stan tillsammans med vassa stiletter.

Sommaren började närma sej, stora, gröna löv hängde och dinglade i ekarna runt hans skola. Sommartiden, tiden på året då de vildaste festerna hölls, tiden då hembränningsapparaterna gick för fullt, och när folkölen såldes slut i alla tobaksaffärer. Skolan var över för alltid, nu följde en varm, skön och lugn sommar i ett par månader framöver, men vad han skulle ta sej till efter sommaren, det visste han inte. Han visste inte var han skulle få pengar ifrån, var han skulle bo eller hur han skulle kunna fixa ett jobb.

Hans likasinnade hade samma problem. Hemma ville ingen av dem bo, ingen ville heller ha ett ansträngande jobb att sköta. Det var vid den här tiden i deras liv de skulle bli tvungna att bli vuxna, det var nu allvaret skulle börja. Vissa skaffade sej en tjej med egen lägenhet, andra inredde källaren där hemma, en del bodde motvilligt, otacksamt kvar i sina föräldrars hem. Den hemtrevliga, ombonade, och kärleksfulla känslan lockade inte längre, de längtade efter att få vara oberoende, självständiga och fria. Att kunna göra som man själv vill, varje dag, varje natt, varje helg.

Själv bodde han då och då hos en flicka han träffat en lugn natt, då alla hans ovänner tycktes krupit in i sina gömställen, och när hans vänner hade börjat att dra sej hemåt. De var inte kära i varandra men höll i hop ändå, för att inte vara så ensamma. De visste inte hur länge det skulle hålla, förmodligen inte särskilt länge. Ingen av dem ville ägna sej särskilt mycket åt kärlek nu ändå. Vänner tycktes viktigare. Vem skulle man annars sitta med på krogen till nattens senaste timmar och morgonens tidigaste?

Och vem skulle hjälpa honom på stan när en turk kom fram och började mucka, för att man inte kunnat hålla händerna borta från hans brors bästa kompis lillasyster, eller nåt liknande. Turkarna hade de vassaste stiletterna, de hårdaste knogjärnen, och de största basebollsträna. Men de var små, och inte särskilt många. De odrägliga ynglingarna som satt på krogen varje kväll, var många fler, och tillsammans hade de vassare knivar, hårdare knogjärn och fler basebollträn. De kände sej stora, mäktiga och ståtliga, när de tittade ner på de stackars turkarna som var huvudet kortare. Men turkarna var snabba, och flera gånger hade det hänt att nån av dem hade lämnats livlös, blodig och hjälplös kvar på en dyster bakgård. Efter en sån grej, blev de uppretade,rasande och ursinnigt hämndlystna. Inget kunde stoppa dem då, vreden lyste röd ur deras ögon, de fäktades vilt med armar och ben. Knivar och andra farliga, fördärvliga , olycksbådande vapen användes flitigt och kvickt. De stred likt otämjda vilddjur, barnsligt, tyckte vissa, tufft tyckte andra. Själva tyckte de att det hörde livet till, killar slåss, och sen är det inget mer med det.