Analyserade texter

Dörren stod öppen för värmens skull och bruset från trafiken på Vasagatan slog in som stora bränningar; man hörde spårvagnarna bromsa upp vid refugen mittför Posthuset och långa, vittljudande ekon från bilsignalerna i tvärgatorna. Flaggorna slokade på sina pinnar i kaféets fönster. Det var alla nationers flaggor. röda, gula, blå; flaggor med kors och flaggor utan. En gång hade en isländsk skald kommit in och frågat varför inte hans lands flagga fanns i raden bland de andra. Men den skadan var reparerad nu, och Islands röda kors vitt fält på blå botten såg nu alldeles ny ut, litet stelare, morskare, mindre slokande än de andra.

Skuggorna gick förbi därute, som dragna av en osynlig tråd, trottoarens människoflod, som evigt rann förbi, och deras röster slog in med enstaka, avhuggna repliker, vilka lät som teaterviskningar under ett åskväder. I skymningen skulle den lilla jordgloben av glas tändas till höger om ingången; den var infattad i väggen och blinkade rött och grönt som en gatufyr med kaféets namn målat tvärs över glaset: Café Cosmopolite. Under namnet stod det: In- och utländska tidningar. Då tändes också ljusrampen i fönstrets nederdel och de trådslitna gardinerna drogs för. Ett nytt skuggspel uppenbarade sig, men det var nästan orörliga skuggor, gästerna vid sina bord, drickande, läsande de in- och utländska tidningarna, från huvudstadens drakar och

Gula Rosen är inget kafé för finsmakare. Det är mörkt och otympligt, ventilationen är dålig, tobaksröken står tung över borden. Men det lever, det suger åt sej människorna, det är alltid hungrigt. Om kvällarna glimmar dess röda skylt som en blodig käft. Den hejdar droskchaufförerna, kittlar kloakarbetarna i näsan. plockar avsigkomna individer ur gränderna. Kaféet har en rymlig buk, det har jämmage. Det slukar allt och alla, det surrar som en bikupa i dess innanmäte. Det är kosmopolitiskt.

I denna kosmopolitiska röra kilar servitriserna av och an, deras ansikten lyser vita genom rökångorna. De är sminkade och pudrade, deras ben är knottriga av åderbråck. Servitris på kafé: spring. skåll, smitgäster, närgångna herrar i plommonstop smörgåsar, te, choklad. sockerdricka och saftkobblar. Någon tar efter hennes ben, någon rycker i förklädsbandet. Någon får vänta för länge, hamrar i bordet och är ursinnig, någon ska ha påfyllnad, någon cigarretter.

Det lider mot höst.

Skyarna blir tyngre. Löven gulnar. Blåsten rister stugan om nätterna. Ibland är det omöjligt att sova. Då ligger jag och lyss till allt som tisslar och tasslar och smyger omkring i mörkret. Det är som allt dött får liv om natten. Den gamla väckarklockan får en annan klang. Den knäpper och väsnas med intensiv brådska och det rosslar till i den som i bröstet på en lungsjuk. Det skallrar i fönsterrutorna, och den sneda farstudörren gnisslar olycksbådande.

Ibland inbillar jag mig att jag inte är ensam; då stiger jag opp och tänder ljus och går runt golvet och tittar under sängen och lyfter på den gamla vedlårens lock. Och när jag inte upptäcker något släcker jag ljuset och lägger mig på rygg med armarna under huvet och ögonen stirrar vidöppet mot det svarta mörkret som omger mig, och medan de försöker upptäcka något bortom rummets gränser tumlar tankarna omkring i min hjärna. Nytt och gammalt, verkligt och overkligt blandas om vartannat, den ena bilden avlöser den andra i febrigt tempo. Och när allt är ett fullständigt virrvarr av groteska spökbilder och fantasifoster och kroppen hettar och huvudet är på väg att sprängas bitar av ett olidligt tryck springer jag opp och baddar ansiktet i kallt vatten. Så slår jag opp dörrn och låter den kyliga nattvinden strömma in och svalka mig. Och så lägger jag mig igen, nu fullständigt lugn och avkyld. Och där jag ligger i den rankiga järnsängen och väntar på att sömnen skall infinna sig blir det klart för mig hur oändligt ensam jag är; ensam i ordets verkliga betydelse, avskild från samvaron och gemenskapen med människor.

Och här i det fallfärdiga rucklet har jag bott i två månader: bäddat, diskat, städat och lagat min mat.

Det bölade till någonstans ute i mörkret. Kvinnfolk och ungar darrade i stugorna. Herregudihimlensnamn, pappa kommer.

Fulla gubbar i svarta kvällar. Fyllgubbe, skräckens vinglande, svärjande bölgubbe. Det fanns också andra gubbar att vara rädd för. Som nu ågubben.

Åns brus hördes in i stugan. Nå, ibland småpratade den också, kunde väl inte vara så farlig ändå, tyckte man. Men då vårfloden kom eller då vattnet om försommarn släpptes på från dammar och sjöar för flottningens skull, då vällde vattnet tjockt och grågult mellan lägdor och åkerlappar, då steg forsens brus till ett ilsket vrål; som en tjur lät den om sig. Timret dansade och dunsade mot brons stenkista, och timmerbommarna på sågdammen och edan nedom Vestmans torpet var farliga lekplatser.

Bråddjup och död. Barnadöd, mödrasorg, meningslösa skyttlar i ödets mattväv. Grå vardagsslitet stillnar då, granris hackas, psalmer sjungs. Inte tala högt då, lilla vännen. Stilla, allvarsamt bara.

Stå och gapa vid dörrn. Stig fram, små barn, skåda liket. Det ska krökas i tid som dödsfruktan ska bära. Ett giftigt ormbär på späda livsstängeln, skräcken. Och alla historierna om dön, om gengångare, om kedjor som rasslar kring väggarna, om han med bockfoten i svartvagnen som kommer för att hämta den döende gnidaren, bakom knuten bläktar ett lakan, svepningen då liksom.

Det var något underligt med skymningen. Den kom vacker och blå och mjuk och lade sig kring tingen. Allt blev liksom långt borta, nära ändå. Skymningen var minnenas tid. Och vemodets. Då dagen stod och vit och bråd, höll sig minnena på avstånd. De fanns där, men de gömde sig. Men då granarna och björkarna och älven långt nere i dalen och niporna och de taggiga bergen blev mjukt utsuddade, mer kändes än sågs, då kom det gamla tillbaka.

Saxen klippte. Säcken var stinn. Där fanns det ena och det andra. Fina plagg och enkla plagg. Vardag och helg. Som livet var för en människa på jorden. Det var silke och sammet och grov korderoj. Det var bitar av gammal vadmal. Hur den kommit med i säcken från finfrun. Men nu var det inte bara en säck mattrasor från ett finhus. Nu var det Kristinas förflutna, som saxen klippte i långa remsor.

Blommigt och mjukt. Det var sommarkväll och lövad loge. Nicke från sågen spelade fiol. Han knäppte och kvintilerade, stråken dansade över strängarna, ungdomens ben dansade också. Det var skumt inne på logen. Och varmt.

Höet stod hässjat i långa rader, Kristinas finräfsa med kula, som skramlade inne i skaftet, hade mist några pinnar. Morfar skulle väl sätta dit nya innan måndan. Det var lördagskväll och lättsamt att leva, fastän man slitit ont hela vardagsveckan. Men man var ung. Och just så blommigt var tyget i klänningen. Hon hade bara haft den på sig några gånger. Inte var det siden i den förstås. Men bomull var fint nog.