Inledningar till noveller och romaner

Dörren stod öppen för värmens skull och bruset från trafiken på Vasagatan slog in som stora bränningar; man hörde spårvagnarna bromsa upp vid refugen mittför Posthuset och långa, vittljudande ekon från bilsignalerna i tvärgatorna. Flaggorna slokade på sina pinnar i kaféets fönster. Det var alla nationers flaggor. Röda, gula, blå; flaggor med kors och flaggor utan. En gång hade en isländsk skald kommit in och frågat varför inte hans lands flagga fanns i raden bland de andra. Men den skadan var reparerad nu, och Islands röda kors vitt fält på blå botten såg nu alldeles ny ut, litet stelare, morskare, mindre slokande än de andra.

Skuggorna gick förbi därute, som dragna av en osynlig tråd, trottoarens människoflod, som evigt rann förbi, och deras röster slog in med enstaka, avhuggna repliker, vilka lät som teaterviskningar under ett åskväder. I skymningen skulle den lilla jordgloben av glas tändas till höger om ingången; den var infattad i väggen och blinkade rött och grönt som en gatufyr med kaféets namn målat tvärs över glaset: Café Cosmopolite. Under namnet stod det: In- och utländska tidningar. Då tändes också ljusrampen i fönstrets nederdel och de trådslitna gardinerna drogs för. Ett nytt skuggspel uppenbarade sig, men det var nästan orörliga skuggor, gästerna vid sina bord, drickande, läsande de in- och utländska tidningarna, från huvudstadens drakar och …

Gula Rosen är inget kafé för finsmakare. Det är mörkt och otympligt, ventilationen är dålig, tobaksröken står tung över borden. Men det lever, det suger åt sej människorna, det är alltid hungrigt. Om kvällarna glimmar dess röda skylt som en blodig käft. Den hejdar droskchaufförerna, kittlar kloakarbetarna i näsan, plockar avsigkomna individer ur gränderna. Kaféet har en rymlig buk, det har jämmage. Det slukar allt och alla, det surrar som en bikupa i dess innanmäte. Det är kosmopolitiskt.

I denna kosmopolitiska röra kilar servitriserna av och an, deras ansikten lyser vita genom rökångorna. De är sminkade och pudrade, deras ben är knottriga av åderbråck. Servitris på kafé: spring, skåll, smitgäster, närgångna herrar i plommonstop, smörgåsar, te, choklad, sockerdricka och saftkobblar. Någon tar efter hennes ben, någon rycker i förklädsbandet. Någon får vänta för länge, hamrar i bordet och är ursinnig, någon ska ha påfyllnad, någon cigarretter.

Det lider mot höst.

Skyarna blir tyngre. Löven gulnar. Blåsten rister stugan om nätterna. Ibland är det omöjligt att sova. Då ligger jag och lyss till allt som tisslar och tasslar och smyger omkring i mörkret. Det är som allt dött får liv om natten. Den gamla väckarklockan får en annan klang. Den knäpper och väsnas med intensiv brådska och det rosslar till i den som i bröstet på en lungsjuk. Det skallrar i fönsterrutorna, och den sneda farstudörren gnisslar olycksbådande.

Ibland inbillar jag mig att jag inte är ensam; då stiger jag opp och tänder ljus och går runt golvet och tittar under sängen och lyfter på den gamla vedlårens lock. Och när jag inte upptäcker något släcker jag ljuset och lägger mig på rygg med armarna under huvet och ögonen stirrar vidöppet mot det svarta mörkret som omger mig, och medan de försöker upptäcka något bortom rummets gränser tumlar tankarna omkring i min hjärna. Nytt och gammalt, verkligt och overkligt blandas om vartannat, den ena bilden avlöser den andra i febrigt tempo. Och när allt är ett fullständigt virrvarr av groteska spökbilder och fantasifoster och kroppen hettar och huvudet är på väg att sprängas bitar av ett olidligt tryck springer jag opp och baddar ansiktet i kallt vatten. Så slår jag opp dörrn och låter den kyliga nattvinden strömma in och svalka mig. Och så lägger jag mig igen, nu fullständigt lugn och avkyld. Och där jag ligger i den rankiga järnsängen och väntar på att sömnen skall infinna sig blir det klart för mig hur oändligt ensam jag är; ensam i ordets verkliga betydelse, avskild från samvaron och gemenskapen med människor.

Och här i det fallfärdiga rucklet har jag bott i två månader: bäddat, diskat, städat och lagat min mat.

Det bölade till någonstans ute i mörkret. Kvinnfolk och ungar darrade i stugorna. Herregudihimlensnamn, pappa kommer.

Fulla gubbar i svarta kvällar. Fyllgubbe, skrädens vinglande, svärjande bölgubbe. Det fanns också andra gubbar att vara rädd för. Som nu ågubben.

Åns brus hördes in i stugan. Nå, ibland småpratade den också, kunde väl inte vara så farlig ändå, tyckte man. Men då vårfloden kom eller då vattnet om försommarn släpptes på från dammar och sjöar för flottningens skull, då vällde vattnet tjockt och grågult mellan lägdor och åkerlappar, då steg forsens brus till ett ilsket vrål; som en tjur lät den om sig. Timret dansade och dunsade mot brons stenkista, och timmerbommarna på sågdammen och edan nedom Vestmans torpet var farliga lekplatser.

Bråddjup och död. Barnadöd, mödrasorg, meningslösa skyttlar i ödets mattväv. Grå vardagsslitet stillnar då, granris hackas, psalmer sjungs. Inte tala högt då, lilla vännen. Stilla, allvarsamt bara.

Stå och gapa vid dörrn. Stig fram, små barn, skåda liket. Det ska krökas i tid som dödsfruktan ska bära. Ett giftigt ormbär på späda livsstängeln, skräcken. Och alla historierna om dön, om gengångare, om kedjor som rasslar kring väggarna, om han med bockfoten, svartvagnen som kommer för att hämta den döende gnidaren, bakom knuten bläktar ett lakan, svepningen då liksom.

Det var något underligt med skymningen. Den kom vacker och blå och mjuk och lade sig kring tingen. Allt blev liksom långt borta, nära ändå. Skymningen var minnenas tid. Och vemodets. Då dagen stod vit och bråd, höll sig minnena på avstånd. De fanns där, men de gömde sig. Men då granarna och björkarna och älven långt nere i dalen och niporna och de taggiga bergen blev mjukt utsuddade, mer kändes än sågs, då kom det gamla tillbaka.

Saxen klippte. Säcken var stinn. Där fanns det ena och det andra. Fina plagg och enkla plagg. Vardag och helg. Som livet var för en människa på jorden. Det var silke och sammet och grov korderoj. Det var bitar av gammal vadmal. Hur den kommit med i säcken från finfrun. Men nu var det inte bara en säck mattrasor från ett finhus. Nu var det Kristinas förflutna, som saxen klippte i långa remsor.

Blommigt och mjukt. Det var sommarkväll och lövad loge. Nicke från sågen spelade fiol. Han knäppte och kvintilerade, stråken dansade över strängarna, ungdomens ben dansade också. Det var skumt inne på logen. Och varmt.

Höet stod hässjat i långa rader, Kristinas finräfsa med kula, som skramlade inne i skaftet, hade mist några pinnar. Morfar skulle väl sätta dit nya innan måndan. Det var lördagskväll och lättsamt att leva, fastän man slitit ont hela vardagsveckan. Men man var ung. Och just så blommigt var tyget i klänningen. Hon hade bara haft den på sig några gånger. Inte var det siden i den förstås. Men bomull var fint nog.

Han lämnade henne bakom sig — den åldrande kvinnan som tagit hand om hans barndom. Hon hade nyss följt honom en bit på väg för att ännu några minuter få var hos honom, och hon hade kanske hoppet kvar, att han skulle ändra sig, stanna och låta allt bli som förut. Tårarna rann nerför hennes ansikte. Hon lyfte det randiga förklädet och dolde de blånande kinderna och den nariga näsan. Han stirrade på hennes runda, sprickiga händer och tänkte, men utan att det skälvde till inom honom: att händerna rört vid honom ofta. En gång hade de strukit honom på kinden, det var för några år sedan, två år sedan, medan han var bara elva år gammal. Och någon gång hade de slagit honom. Han mindes inte varför, ville inte minnas det. Han kände heller ingen bitterhet. Men han tänkte:

Om jag stannar så kanske hon rör vid mej den här gången. Vid mitt ansikte. I denna stund kom det för honom, att det egentligen var det enda underliga han upplevt.

De hade ingenting att säga varandra. Hon gick ibland före honom på stigen som ledde ner till banan. Långt borta höjde sig banvallen ur myren och rälsen glittrade i solen. Han såg hur hon vaggade med höfterna, när hon gick. Hon var inte född här uppe och hade aldrig kunnat lära sig att gå den osäkra stigen: hon ville ha breda, fasta vägar över sädesböljande slättland under fötterna. Detta land var som ett skepp för henne, och hon försökte följa med rullningen. När hon gick där framme hade hon släppt ner förklät och höll av gammal vana upp sin kjol med vänstra handen, alldeles som om det varit en regndag i en småstad med leriga gator. Den andra handen tryckte hon mot kinden.

Grannmarknad

Det är sant, att det hos ungdomen finns en mäktig dragningskraft, en vemodig tjusning. Vi se den ena generationen efter den andra stiga fram på arenan likt en tjur, som vi veta kommer att bli dödad.

— François Mauriac

Det var grannmarknad i den gamla staden. På de annars så fridfulla gatorna rörde sig ett nästan storstadslikt myller. Folk från kringliggande landsbygd och industrisamhällen hade hela dagen strömmat in med tåg och bussar, cyklar och hästkärror. Från tidigt på morgonen hade det gått livligt till i butiker och krogar, på torg och kaféer. Nu mot kvällen drog de flesta ner till marknadens nöjesplats på andra sidan ån.

Sensommaren hade redan glidit över i höst. Mörkret tryckte tjockt och nära. Desto festligare strålade ljusbågarna, och entréns eklärerade pelare stod som glada utropstecken.

Fyra karuseller snurrade runt till musik från bölande positiv och yra ungdomar tjöt med hisnande fröjd magen. I skjutbanorna smattrade skotten utan uppehåll. De groteska plåtfigurerna log oberörda av de små rödtofsade pilarnas sting. Grällt målade flickor med kjolar som slutade ovanför knäskålarna trippade över sågspånen med en liten svart tång i handen:

— En serie till! Ni är häpnadsväckande styv, min herre! Ännu bättre nästa gång! Sex skott för endast tjugofem öre! ropade de och deras ögon blinkade utmanande kokett med mekanisk punktlighet.

Åter är det höst och mörka dagar, och solen gömmer sig i rymdens skummaste vrå, för att ingen skall se hur blek och åldrad och tärd hon blivit denna sista tid. Men medan blåsten visslar i fönsterspringorna och regnet porlar i takrännan och en våt hund tjuter framför en stängd port där nere på gatan, och innan höstens första brasa ännu brunnit ned i vår kakelugn, vill jag berätta er en saga om duggregnet.

Hör nu på:

Den gode guden blev för någon tid sedan så förtörnad över människornas dålighet, att han beslöt att straffa dem genom att göra dem ännu dåligare. Allra helst hade han i sin stora godhet velat dränka dem allesammans i en ny syndaflod: han hade icke glömt, hur angenäm den synen var, då allt levande förgicks i floden. Men tyvärr, hade han en gång i ett sentimentalt ögonblick lovat Noak att aldrig göra så mera.

Jag vet icke om jag älskar eller hatar livet; men jag hänger fast vid det med hela min vilja och alla mina begär. Jag vill icke dö. Nej, jag vill icke dö: varken i dag eller i morgon, varken i år eller nästa år.

Likväl hade jag en gång för många år sedan en dröm, som kom mig att önska att jag aldrig blivit född.

— — — Jag gick ensam på en tyst och folktom gata. Det var en snösmältningsdag tidigt på förvåren, takdroppet glittrade i solen, på gatan bildades blanka sjöar, som speglade blått, och över husens skorstenar och tak lyste det blått av en blek vårhimmel. Den vårens luft jag andades in tycktes mig en balsam och ett läkemedel mot den hemliga sorg, som vid denna tid förgiftade min själ även i drömmen. Likväl kände jag en viss oro. Var jag verkligen ensam? Jag hade en känsla av att någon gick vid min sida, men jag såg icke klart vem det var, ty han höll sig oavbrutet ett halvt steg bakom mig; och då jag en gång vände mig om för att se hans ansikte, höll han just på att snyta sig och dolde därigenom större delen av sitt ansikte med näsduken, som spändes ut av vinden. Med ens slog det mig, att jag gick på solsidan av gatan, och att det kunde vara min skugga, som följde mig på den vita väggen. Jag hade själv fått en smula snuva av vårluften, varför skulle icke också min skugga ha fått det?

Mitt liv har drömmens skumma och sällsamt förvirrade färg.

De första lyktorna började redan glimma, då jag i går afton lämnade min boning efter att hela dagen ha grubblat över livets gåta. Förtvivlad över att icke finna någon lösning, sade jag till mig själv: du dåre, som nöter bort din dag med fruktlöst grubbel över det, som du helt säkert icke skulle bliva lyckligare av att veta — och riktade i stället mina ansträngningar på ett schackproblem i fyra drag. Men då mitt skarpsinne visade sig otillräckligt även för detta, slungade jag schackbrädet ut genom fönstret i huvudet på en gammal man med träben, för vilken döden endast var en välgärning, och kastade mig därefter ut i världsvimlet, föraktande mig själv.

Det var en kall vinter det året. Människorna krympte ihop i kölden och blevo mindre, utom de som hade pälsverk.

Häradshövding Richardt hade en stor päls. Det hörde för övrigt nästan till hans ämbetsåligganden, ty han var verkställande direktör i ett alldeles nytt bolag. Hans gamle vän doktor Henck hade däremot icke någon päls: i stället hade han en vacker hustru och tre barn. Doktor Henck var mager och blek. Somliga människor bliva feta av att gifta sig, andra bli magra. Doktor Henck hade blivit mager; och så blev det julafton.

12 juni

Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och torgen.

Först på kvällen lever man upp en smula. Jag tog en aftonpromenad nyss, som jag gör nästan var dag efter mina sjukbesök, och de äro icke många nu på sommaren. Det kommer en sval, jämn luftström från öster, töcknet lyfter, seglar långsamt bort och blir en lång slöja av rött stoft bort i väster. Intet skrammel av arbetsåkdon mera, bara en droska då och då, och spårvagnen som ringer. Jag går gatan ner i sakta mak, träffar emellanåt en bekant och står och pratar en stund i ett gathörn. Men varför skall jag jämt möta pastor Gregorius? Jag kan inte se den mannen utan att jag kommer att tänka på en anekdot jag en gång i världen hörde om Schopenhauer. Den bistre filosofen satt en kväll i ett hörn i sitt kafé, ensam som vanligt; dörren öppnas och en person med ett osympatiskt utseende stiger in. Schopenhauer betraktar honom med ett ansikte, förvridet av vämjelse och fasa, rusar upp och börjar dunka mannen i huvudet med sin käpp. Det var bara med anledning av hans utseende.

Solen gick upp, markerande i staden Wadköpings annaler en märklig dag, den 6 juni år 1913.

Tegeltaket på utvärdshuset Kupan flammade som eldslågor, vajade sakta av och an, lyftes av längtan till flykt men besinnade sig och sjönk åter tillbaka mot takstolarna som det tunga, ärliga och vällagda tegeltak det i själva verket var.

Men domkyrkotornets kajor upphävde gälla skri och höjde sig i snävrande kretsar högt över den gyllene tuppen. Dock icke alltför högt.

I gräset under linden blänkte glas: vitt glas, brunt, grönt, blått glas, slipat glas och oslipat, helt glas, spräckt glas och krossat glas, alla sorters glas. Samt en del porslin och en bordduk märkt H. H. M. — Harald Hilding Markurell.

Under linden stod ett bord och två stolar av järn. På bordet, vars skiva pryddes av zodiakens stjärnetecken, stod en kopp med kaffe och en kopp med punsch som helt fylldes av flugor, getingar och en jättestor humla. Humlan levde ännu. Uppklättrad på sina olyckskamraters lik kämpade hon en ojämn kamp mot rusets fördärvliga verkningar. Då och då gav hon till ett ångestfullt surr, dovt och dystert som virveln från förstämda trummor.

Det var en av de där dagarna då ljuset flämtade till lite vid horisonten bara, och sedan försvann. Ungefär som en sax som klipper genom mörkt och tjockt ylletyg och slinter till och är för slö och ger upp; sådana är ofta vinterdagarna i vår stad. Ljuset slinter till en smula, bara. Det blir en liten glipa mellan marken och himmelsmörkret, och den rör sig människorna hastigt som om de var skamsna eller rädda, de ser löjliga ut och har bleka ansikten. Därefter sluts glipan till igen och lite grått flackande ljus syns ett kort ögonblick vid horisonten eller om det möjligen är inne i ögat. Sedan är det mörkt och helt omöjligt att säga var staden slutar och slätten tar vid.

Vår stad ligger som en halvt omkullstjälpt gryta på en sanddyn. Vintermörkret far över den som ett vatten eller ett hav. I det cyklar eller springer barnen hem när skolan är slut.

Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal - och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv.

Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och han gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som nu medan köksan drog in den friska luften genom näsan, passade på att gripa fönstervadden som var beströdd med paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarne, i vilken snart gråsparvarne och bofinkarne deltogo, då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda.

Emellertid fortsatte köksan sitt arbete med innanfönsterna och inom några minuter hade dörren från källarsalen till verandan blivit öppnad och ut i trädgården trädde en ung herre, enkelt men fint klädd. Hans ansikte företedde intet ovanligt, men där låg en sorg och en ofrid i hans blickar, som dock försvunno då han, utkommen från den trånga källarsalen, möttes av den öppna horisonten. Han vände sig mot vindsidan, knäppte upp överrocken och tog några fulla andetag, vilka tycktes lätta hans bröstkorg och sinne. Därpå började han vandra fram och åter utmed barriären, som skiljer trädgården från branterna åt sjön.

Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden; ångvinscharne snurrade nere i Stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade i järnvågen, slussvaktarnes pipor visslade, ångbåtarne vid Skeppsbron ångade, Kungsbacksomnibussarne hoppade skallrande fram på den kullriga stenläggningen; stoj och hojt i fiskargången, segel och flaggor som fladdrade ute på strömmen, måsarnes skri, hornsignaler från Skeppsholmen, gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande med träskorna på Glasbruksgatan, allt gjorde ett intryck av liv och rörlighet, som tycktes väcka den unge herrens energi, ty nu hade hans ansikte antagit ett uttryck av trots och levnadslust och beslutsamhet och, då han lutade sig över barriären och såg ner på staden under sina fötter, var det som om han betraktade en fiende; hans näsborrar vidgades, hans ögon flammade och han lyfte sin knutna hand, som om han velat utmana den stackars staden eller hota den.

Nu ringde det sju i Katrina, och Maria sekunderade med sin mjältsjuka diskant, och Storkyrkan och Tyskan fyllde i med sina basar, och hela rymden dallrade snart av ljudet från alla stadens sjuklockor; men när de tystnat, den ena efter den andra, hördes ännu långt i fjärran den sista sjunga sin fridfulla aftonsång; den hade en högre ton, en renare klang och ett hastigare tempo än de andra - ty den har så! Han lyssnade och sökte utröna varifrån ljudet kom, ty det syntes väcka minnen hos honom. Då blev hans min så vek och hans ansikte uttryckte den smärta som ett barn erfar då det känner sig vara lämnat ensamt. Och han var ensam, ty hans far och mor lågo borta på Klara kyrkogård, därifrån klockan ännu hördes, och han var ett barn, ty han trodde ännu på allt - både sant och sagor.

Klockan i Klara tystnade och han rycktes ur sina tankar genom ljudet av steg på sandgången. Emot honom kom från verandan en liten man med stora polisonger, glasögon, vilka tycktes snarare vara avsedda till skydd för blickarne än för ögonen, en elak mun som alltid antog ett vänligt till och med godmodigt uttryck, en halvkrossad hatt, snygg överrock med defekta knappar, byxorna hissade på halv stång, gången både antydande säkerhet och skygghet. Det var av hans svävande yttre omöjligt att bestämma samhällsställning eller ålder. Han kunde lika väl tagas för en hantverkare som en tjänsteman och han syntes vara mellan 29 och 45 år. Nu tycktes han emellertid smickrad av den persons sällskap, som han gick till mötes, ty han lyfte ovanligt högt den bågnande hatten och tog till sitt godmodigaste leende.

- Häradshövdingen har väl inte väntat?

- Inte ett ögonblick; klockan slutade just att ringa sju. Jag tackar er för att ni var god och kom, ty jag måste erkänna att detta möte är av största vikt för mig; det gäller snart sagt min framtid, herr Struve.

- Hå kors!

Herr Struve klippte ett slag med ögonlocken, ty han hade endast väntat sig ett toddyparti och var mycket litet angelägen om allvarliga samtal, varför han också hade sina skäl.

- För att vi skola kunna tala bättre, fortfor häradshövdingen, så sitta vi ute, om ni inte har något emot det, och dricka en toddy.

Herr Struve drog ut den högra polisongen, tryckte varsamt ner hatten och tackade för bjudningen, men var orolig.

- För det första, måste jag bedja er icke vidare titulera mig häradshövding, upptog den unge herren samtalet, ty det har jag aldrig varit, utan endast extra ordinarie notarie, och detta senare har jag med i dag upphört att vara och är endast Herr Falk.

- Vad för slag?

Herr Struve såg ut som om han förlorat en fin bekantskap, men förblev godmodig.

- Ni som är en man med liberala idéer ...

Herr Struve försökte begära ordet för att utveckla sig, men Falk fortfor.

- I er egenskap av medarbetare i den frisinnade Rödluvan är det som jag sökt er.

- För all del, jag är en så obetydlig medarbetare ...

- Jag har läst era ljungande artiklar i arbetarfrågan, och i alla andra frågor som ligga oss om hjärtat. Vi räkna nu vårt Anno III, med romerska siffror, ty det är nu tredje året som den nya representationen sammanträder och vi skola snart se våra förhoppningar förverkligade. Jag har läst era förträffliga biografier i Bondevännen över de ledande politiska männen, männen från folket, som slutligen fått framföra vad de så länge burit tungt på sina sinnen; ni är en framåtskridandets man och jag högaktar er!

Struve, vars blick slocknat i stället för att tändas vid det eldiga talet mottog med nöje det åskledande anbudet och grep med iver ordet!

- Jag får säga, att det är med en verklig glädje jag hör ett erkännande från en ung och, jag må säga det, utmärkt person som häradshövdingen, men å andra sidan, varför skola vi tala om saker som äro av alltför allvarlig, för att icke säga sorglig natur, här, då vi äro ute i naturens sköte, här på vårens första dag, då allting står i sin knoppning och solen sprider sin värme i hela naturen; låt oss vara sorglösa och dricka vårt glas i frid.

- Förlåt, men jag tror att jag är äldre student - och - vågar - kanske därför föreslå ...

Falk vilken gått ut som en flinta för att söka stål kände att han huggit i trä. Han mottog anbudet utan någon värme. Och där suto nu de nya bröderna och hade intet att säga varann, annat än den missräkning som deras ansikten sade.

- Jag nämnde nyss för bror, upptog Falk samtalet, att jag i dag brutit med mitt förra och övergivit ämbetsmannabanan; nu vill jag blott tillägga att jag ämnar bli litteratör!

- Litteratör! åh, kors, varför det då! Men det är ju synd.

- Det är icke synd; men nu har jag att fråga om bror vet vart jag skall gå för att få något arbete!

- Hm! Det är verkligen svårt att säga. Det strömmar så mycket folk till från alla håll. Men det ska du inte tänka på. Det är verkligen synd att du ska avbryta; det är en svår bana den här litteratörsbanan!

Struve såg ut som om han skulle tycka att det var synd, men kunde icke dölja en viss förnöjelse över att få en olyckskamrat.

- Men säg mig då, fortfor han, orsaken till att du lämnar en bana som ger både ära och makt.

- ära, åt dem som hava tillvällat sig makten, och makten åt de hänsynslösa.

- åh, du pratar! Inte är det så farligt heller?

- Inte? Nå, så gärna som vi tala om något annat, så. Jag skall bara ge dig en interiör ifrån ett av de sex verk, jag skrev in mig uti. De fem första lämnade jag genast av den naturliga orsak att där inte fanns något arbete. Varje gång jag kom upp och frågade om det fanns något att göra, så blev svaret alltid: nej! och jag såg heller aldrig någon som gjorde något. Och det, oaktat jag var i sådana anlitade verk som Kollegiet för Brännvinsbränningen, Kansliet för Skatternas påläggande och Generaldirektionen för ämbetsmännens Pensioner. Men när jag såg dessa massor av tjänstemän som krälade på varandra, rann den tanken på mig, att det verk, som skulle utbetala alla dessas löner dock måtte ha något att göra. Jag skrev följaktligen in mig i Kollegiet för Utbetalandet av ämbetsmännens löner.

- Var du i det verket, frågade Struve som började intresseras.

- Ja. Jag kan aldrig glömma det stora intryck, som min entré i detta fullständigt och väl organiserade ämbetsverk gjorde på mig. Jag kom upp klockan elva f.m. emedan verket vid den tiden skulle öppnas. I vaktmästarrummet lågo två unga vaktmästare framstupa på ett bord och läste Fäderneslandet.

- Fäderneslandet?

Struve som under föregående kastat socker åt gråsparvarne började spetsa öronen.

- Ja! - Jag hälsade god morgon. En svag ormlik rörelse efter herrarnes ryggar antydde att min hälsning mottogs utan avgjord motvilja; den ena gjorde till och med en gest med högra stövelklacken, vilket skulle gälla för ett handtag. Jag frågade om någon av herrarne var ledig att visa mig lokalen. De förklarade sig förhindrade: de hade order att icke lämna vaktrummet. Jag frågade om det icke fanns flere vaktmästare. Jo, det fanns nog flera. Men - övervaktmästaren hade semester, förste Vaktmästaren hade tjänstledighet, andre Vaktmästaren hade permission, den tredje var på Posten, den fjärde var sjuk, den femte var efter dricksvatten, den sjätte var på gården, »och där sitter han hela dan»; för övrigt »brukade aldrig någon tjänsteman vara uppe förrän vid Ett-tiden». Därvid fick jag en vink om det opassande i mitt tidiga, störande besök och en erinran om att vaktmästarne även voro tjänstemän.

Sedan jag emellertid förklarat mitt beslut vara att taga ämbetsrummen i sikte, för att därigenom få ett begrepp om arbetets fördelning i ett så maktpåliggande och omfattande verk, fick jag den yngre av de två att följa mig. Det var en storartad anblick som mötte, då han slog upp dörren och en fil av sexton rum större och mindre lågo framför mina blickar. Här måtte väl finnas arbete, tänkte jag, och kände att jag träffat på en lycklig idé. Ljudet av sexton björkvedsbrasor, som flammade i sexton kakelugnar, gjorde ett behagligt avbrott mot ställets ensamhet.

Struve som lyssnat allt uppmärksammare letade nu fram en blyertspenna mellan västens tyg och foder och skrev 16 på sin vänstra manschett.

- 'Här är extraordinariernas rum', upplyste Vaktmästaren.

- 'Jaså! är det många extra här i verket?' frågade jag.

- 'åhja nog räcker de till.'

- 'Vad gör de då för slag?'

- 'De skriver, förstås, lite ...' - Han såg härvid så förtroendefull ut att jag ansåg det vara tid att avbryta honom.

Sedan vi genomvandrat Kopisternas, Notariernas, Kanslisternas, Revisorns och Revisionssekreterarens, Kontrollörens och Kontrollörsekreterarens, Advokatfiskalens, Kammarförvantens, Arkivariens och Bibliotekariens, Kamrerarens, Kassörens, Ombudsmannens, Protonotariens, Protokollsekreterarens, Aktuariens, Registratorns, Expeditionssekreterarens, Byråchefens och Expeditionschefens rum stannade vi omsider vid en dörr, på vilken med förgyllda bokstäver stod skrivet: Presidenten. Jag ville öppna dörren och stiga på, men hindrades vördsamt av vaktmästaren, som med verklig oro fattade min arm och viskade ett 'tyst!' - 'Sover han?' kunde jag, med tanken på en gammal sägen, icke underlåta att fråga. 'För Guds skull, säg ingenting; här får ingen komma in förr än då Presidenten ringer.' - 'Ringer Presidenten ofta då?' - 'Nej, inte har jag hört honom ringa, på det år jag har varit här.' - Vi tycktes återigen komma in på det förtroliga området, varför jag avbröt.

När klockan led emot tolv började de extra ordinarie tjänstemännen anlända, och jag blev ganska överraskad att i dem känna igen idel gamla bekanta från Generaldirektionen för ämbetsmännens pensioner och Kollegiet för brännvinsbränningen. Men större ändå blev min överraskning då jag fick se Kammarförvanten från Skatternas påläggande komma inpromenerande och här sätta sig i Aktuariens rum och skinnstol och göra sig lika hemmastadd som jag sett honom på förra stället.

Jag tog en av de unga herrarne avsides och frågade honom om han icke ansåg lämpligt att jag gick in och uppvaktade presidenten. 'Tyst' var hans hemlighetsfulla svar, i det han förde mig in i det åttonde rummet! åter detta hemlighetsfulla 'tyst!'

Rummet, i vilket vi befunno oss nu var lika mörkt men smutsigare än alla de andra. Tagelsuddar stucko ut genom de spruckna skinnen på möblerna; dammet låg tjockt över skrivbordet, på vilket stod ett utsinat bläckhorn; där låg också en obegagnad lackstång på vilken den forne ägaren textat sitt namn i anglosaxiska bokstäver, en papperssax, vars käftar gått i lås av rost, en datumvisare, som stannat midsommardagen för fem år sedan, en Statskalender, som var fem år gammal, och ett ark gråpapper, på vilket var skrivet Julius Cæsar, Julius Cæsar, Julius Cæsar, minst hundra gånger omväxlande med Gubben Noak, Gubben Noak lika många gånger.

- 'Det här är Arkivariens rum, här få vi vara i fred', sade min följeslagare.

- 'Kommer inte Arkivarien hit då?' frågade jag.

- 'Han har inte varit här på fem år, så nu lär han väl skämmas att komma hit!'

- 'Nå men vem sköter hans tjänst då?'

- 'Det gör Bibliotekarien.'

- 'Varuti består då deras tjänstgöring i ett sådant här verk som Kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner.'

- 'Det består i att Vaktmästarne sortera kvittenserna, kronologiskt och alfabetiskt, och skicka dem till bokbindarn, varpå bibliotekarien övervakar deras uppställande på därtill lämpliga hyllor.'

Struve tycktes numera njuta av samtalet och kastade då och då ner ett ord på sin manschett, och då Falk gjorde en paus ansåg han sig böra säga något av vikt.

- Nå men hur fick Arkivarien ut sin lön då?

- Jo, den skickades hem till honom! Var det inte enkelt. Emellertid blev jag nu tillrådd av min unge kamrat att gå in och bocka mig för Aktuarien och bedja honom presentera mig för de andra tjänstemännen, vilka nu började anlända för att röra om elden i sina kakelugnar och njuta av glödhögens sista strålar. Aktuarien skulle vara en mycket mäktig och även godsint person, berättade min vän, och tyckte mycket om uppmärksamhet.

Nu hade jag, som känt Aktuarien i egenskap av Kammarförvant haft helt andra tankar om honom, men jag trodde min kamrat och steg på.

I en bred karmstol framför kakelugnen satt den fruktade och sträckte sina fötter på en renhud. Han var strängt sysselsatt med att röka in ett äkta sjöskumsmunstycke, vilket han sytt in i ett handskskinn. För att icke vara sysslolös hade han tagit ihop med gårdagens Posttidning för att få nödiga underrättelser om Regeringens önskningar.

Vid mitt inträde som tycktes göra honom bedrövad, sköt han upp glasögonen och lade dem på sin kala hjässa; högra ögat gömde han bakom tidningens marginal och lossade med det vänstra en spetskula mot mig. Jag framförde mitt ärende. Han tog munstycket i högra handen och såg efter huru långt det »slagit an». Den förfärliga tystnad som nu uppstod bekräftade alla mina farhågor. Han harklade och framkallade därefter ett starkt fräsande ljud i glödhögen. Därefter erinrade han sig tidningen och fortsatte läsningen. Jag ansåg mig böra repetera mitt andragande med någon variation. Då stod han inte ut längre. 'Vaffa-en menar herrn? Vaffa-en vill herrn i mitt rum! Får jag inte vara i fred i mitt eget rum? Va!? Ut, ut, ut, herre! Vaff-aen ser herrn inte att jag är upptagen! Tala vid protonotarien om herrn vill något! Inte vid mig!' - Jag gick in till protonotarien.

Där var stort materialkollegium, som pågick sedan tre veckor tillbaka. Protonotarien satt ordförande, och tre kanslister skötte protokollet. Leverantörernas insända prov lågo strödda omkring borden, vid vilka alla lediga kanslister, kopister och notarier tagit plats. Man hade ehuru med stor meningsskiljaktighet beslutat sig för 2 balar Lessebopapper och efter upprepade provklippningar stannat vid 48 saxar av Gråtorps prisbelönta tillverkning, (i vilket bruk aktuarien ägde 25 aktier); provskrivningen med stålpennorna hade fordrat en hel vecka, och protokollet över densamma hade slukat 2 ris papper; nu hade man kommit till pennknivarne och kollegiet satt just och prövade desamma på de svarta bordsskivorna.

- 'Jag föreslår Sheffields tvåbladiga n:o 4, utan korkskruv', sade Protonotarien, och tog en flisa ur bordsskivan, så stor att man kunde tända en brasa med den. 'Vad säger första Notarien?'

Denne som vid provskärningen tagit för djupt och råkat på en spik, vilken skadat en trebladig Eskilstuna n:o 2 föreslog nämnde sort.

Sedan alla yttrat sig och strängt motiverat sina meningar med bifogande av praktiska prov, beslöt ordföranden, att man skulle taga två gross Sheffield.

Häremot reserverade sig första notarien i ett längre anförande, som togs i protokoll, kopierades i två exemplar, registrerades, sorterades (alfabetiskt och kronologiskt), inbands och uppställdes av vaktmästare under bibliotekariens överinseende på lämplig hylla. Denna reservation genomandades av en varmt fosterländsk känsla och gick huvudsakligen ut på att visa det nödvändiga i att staten uppmuntrade de inhemska manufakturerna. Som detta innehöll en anklagelse mot regeringen, då den ju träffat en regeringens ämbetsman, måste protonotarien taga regeringens försvar. Han började med en historik över manufakturdiskontens uppkomst (vid nämnandet av »diskonten» spetsade alla extra ordinarierna öronen), kastade en blick på landets ekonomiska utveckling under de sista tjugo åren, varvid han fördjupade sig så i detaljerna, att klockan slog tu i Riddarholmen, innan han hunnit till ämnet. Vid det fatala klockslaget störtade alla tjänstemännen upp från sina platser som om elden varit lös. Då jag frågade en ung kamrat vad detta skulle betyda, svarade den gamle notarien, som hört min fråga: 'En ämbetsmans första plikt, herre, är att vara punktlig, herre!' Två minuter över tu fanns inte ett liv i de många rummen! 'I morgon få vi en het dag', viskade en kamrat till mig i trappan. 'Vad i Herrans namn blir det då?' frågade jag orolig. 'Blyertspennorna!' svarade han! Och det blev heta dagar! Lackstängerna, kuverten, pappersknivarna, läskpapperet, segelgarnet. Men det gick an, ty alla hade sysselsättning. Det kom dock en dag då denna skulle tryta. Då tog jag mod till mig och bad att få något göra. De gåvo mig sju ris papper att skriva rent hemma, för att jag skulle skaffa mig »meriter». Detta arbete utförde jag på en mycket kort tid, men i stället för att vinna erkännande och uppmuntran blev jag behandlad med misstroende, ty man tyckte inte om flitigt folk. Sedan fick jag aldrig något arbete mer. Jag vill bespara dig en plågsam beskrivning på ett år fullt av förödmjukelser, av stygn utan tal, av bitterhet utan gräns. Allt vad jag ansåg löjligt och smått behandlades med högtidligt allvar och allt vad jag vördade som stort och berömvärt häcklades. Folket kallades för pack och ansågs endast vara till för garnisonen att ha att skjuta på vid förefallande behov. Man smädade öppet det nya statsskicket och kallade bönderna förrädare.(*) Detta hörde jag på i sju månader; man började misstänka mig, då jag icke deltog i skrattet och man utmanade mig. Nästa gång man angrep »oppositionshundarne» exploderade jag och höll ett explikationstal som hade till resultat, att man visste var man hade mig och att jag blev omöjlig. Och nu gör jag som så många andra skeppsbrutna: jag kastar mig i armarne på litteraturen!

(*) Denna skildring är nu mera osann, sedan ämbetsverkens stora omorganisation blivit företagen.

Struve som syntes missnöjd med det avstubbade slutet stoppade in blyertspennan, drack ur sin toddy, och såg förströdd ut. Emellertid ansåg han sig böra tala.

- Kära bror, du har icke lärt dig livets konst ännu; du skall se huru svårt det är att få ett bröd först, och se huru småningom det blir livets huvudsak. Man arbetar för att få bröd och man äter sitt bröd för att kunna arbeta ihop mera bröd för att kunna arbeta! Tro mig, jag har hustru och barn och jag vet vad det vill säga. Man måste lämpa sig efter förhållandena, ser du. Man måste lämpa sig! Och du vet inte hurudan en litteratörs ställning är. Litteratören står utom samhället!

- Nå väl det är straffet, när han vill ställa sig över samhället! För övrigt avskyr jag samhället, ty det vilar ej på fritt fördrag, det är en vävnad av lögn - och jag flyr det med nöje!

- Det börjar bli kallt, anmärkte Struve.

- Ja, skola vi gå?

- Kanske vi gå.

Samtalets låga hade flämtat ut.

Emellertid hade solen gått ned, halvmånen hade äntrat horisonten och stod nu över Ladugårdsgärdet, en och annan stjärna kämpade med dagsljuset som ännu dröjde uppe i rymden; gaslyktorna tändes nere i staden, som nu började tystna.

Falk och Struve vandrade tillsammans åt Norr samspråkande om handel, sjöfart, näringar och allt annat som icke intresserade dem, varpå de skildes med ömsesidig lättnad.

Under det att nya tankar grodde i hans huvud vandrade Falk nedåt Strömgatan och fram åt Skeppsholmen. Han kände sig lik en fågel som flugit mot en fönsterruta och nu ligger slagen, då han trodde sig lyfta vingarne för att flyga rätt ut i det fria. Han satte sig på en bänk vid stranden och hörde på vågskvalpet; en lätt bris susade genom de blommande lönnarne och halvmånen lyste med ett svagt sken över det svarta vattnet; där lågo tjugo, trettio båtar förtöjda vid kajen och de röcko i sina kedjor och stucko upp sina huvuden den ena över den andra, ett ögonblick blott, för att sedan dyka ner; vinden och vågen tycktes jaga dem framåt och de gjorde sina anlopp mot bron likt ett koppel hetsade hundar, men kedjan röck dem tillbaka och då höggo de och stampade som om de ville slita sig.

Där blev han sittande till midnatt; då somnade vinden, vågorna gingo till vila, de fångna båtarne röcko icke mera i sina kedjor, lönnarne susade ej mer och daggen föll.

Då steg han upp och vandrade drömmande hem till sin ensliga vindskammare långt borta på Ladugårdslandet.

Detta gjorde unge Falk, men gamla Struve, vilken samma dag inträtt i den konservativa Gråkappan, sedan han fått avsked ur Rödluvan, gick hem och skrev till den misstänkta Folkets Fana en korrespondens-artikel »Om Kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner»,